"I den byggnad vid Malmvik som du skriver om har det en gång funnits kor. Så sluta kalla den före detta ladugården för lada"
Så stod det i ett mejl som Mitt i fick efter en artikel om Ekerö möblers gamla lokaler i Malmvik.
– Ja här har jag gått och hämtat mjölk till mormor många gånger, så visst vet jag att det är en ladugård, säger Ninni Björkman, när Mitt i Mälarö träffar henne uppe vid Malmvik.
Numera bor Ninni på Färingsö.
Mikael Andersson
– Vid gaveln fanns det en lucka där man ställde ner sin mjölkflaska på en pall och så fick man den påfylld. Farbror Karlsson som jobbade där såg bara benen på en när man kom, berättar Ninni.
Malmvik var också första anhalt för Ninnis morfar Herman Karlsson som jobbade som åkare på Lovön.
Första lastbil 1923
Han köpte sin första lastbil 1923 då han och mormor Anna hade flyttat från Hässelby, först till Älby gård på Ekerö och sedan till Malmvik, till det rosa hus som ligger intill ladugården.1938 flyttade de vidare till Nytorp, lite längre bort på Lindö.
– Där var jag varenda sommarlov. Och varje jul firade vi där. Mormor brukade ordna julgransplundring på Nytorp för alla barnen på Malmvik, säger Ninni.
Ninnis morfar körde mjölk från Malmvik in till mjölkcentralen i stan. På en av Ninnis bilder av honom syns han lyfta en mjölkkanna upp på lastbilen. – Jag tror det är Lovö kyrktorn i bakgrunden, säger Ninni.
Mikael Andersson
Morfars arbetsdagar började under sommarhalvåret redan vid fyra-tiden, då han körde frukt och grönsaker från Malmvik och Västeräng till torget i Stockholm. Sedan kom han hem, åt frukost, och klev på skift nummer två – att hämta flaskor från Lovögårdarnas mjölkpallar.
– Han började i Malmvik och sedan vidare, till Berga, Hogsta, Rörby och allt vad de hette, mjölkgårdarna där uppe på Lovön. Han slutade vid Kungsgården, innan han åkte in till mjölkcentralen i stan, berättar Ninni.
Sedan var det samma väg tillbaka, med tomma flaskor.
Årsbarn
Ladugården, där Malmvik hade sina mjölkor, byggdes 1937.
– Vi är årsbarn, ladugården och jag, säger Ninni.
Tillbyggnaden intill kom till senare och den vilar på den gamla gödselstacken.
– Någonstans långt nere i djupet finns resterna av min lilla katt Trisselina. Hon slutade sina dagar i en av de stora torkfläktarna som fanns på loftet för att hålla höet torrt, berättar Ninni.
På ladugårdens gavel fanns luckan där man ställde ner sin mjölkflaska.
Mikael Andersson
Tisselina var en musjägare av rang och hon hade hittat en mus där uppe på loftet som hon jagade efter. Musen slank igenom fläkten och Trisselina hoppade efter – och fick ett fläktblad i huvudet.
– Hon hittades med en nästan spräckt skalle och den som hittade henne tog henne helt enkelt i svansen och kastade henne på gödselhögen. Ibland när jag åker förbi tittar jag upp där och tänker på min lilla katt, säger Ninni.
Länk i lång kedja
Numera bor Ninni på Färingsö och har själv barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Hon ser sig som en länk i en lång kedja och ett resultat av tillfälligheter.
– Att just vi står här krävde att våra föräldrar träffades och att de sedan låg med varandra. Nu ska vi inte vara sådana, för det gjorde de ju faktiskt, säger hon.
– Och för varje generation du går tillbaka fördubblas antalet människor som ska ha funnits för att du ska stå här i dag.
Hade en annan spermie hittat ett annat ägg, någon gång i denna långa kedja av människor, så hade historien sett helt annorlunda ut, menar Ninni.
– Så du ska inte vara så kaxiga. Alla dessa människor finns under dig. Känn in det. Det är stort.