Upplands Väsby

På väg mot Kairobadet, vänstersväng mot Mälaren, ligger det brungula huset uppe på kullen på Harva gård i nationalromantisk "grosshandlarstil". Det är inte för inte som det kallas "Slottet". Tinnar och torn, stilen sticker ut.

I "Annexet" mitt emot bodde Lennart Olsen i hela 49 år – ända till i våras. Nu har 83-åringen skrivit en bok om gården.

Lennart Olsen bodde på Harva gård i nästan 50 år.

Charlotte Arwedsson

– Jag hade funderat på det ganska länge. Harva gård har en så intressant historia, säger han.

Ur Svenska Dagbladet i juni 1922.

Privat

Det unika enligt Lennart är att gården inom loppet av hundra år ägts av två idéburna organisationer. 1912 köpte föreningen "Självförsörjande Bildade Kvinnors Vilohem" gården, som fungerade som semesterort för kvinnor.

– Det var ganska exotiskt då. Ogifta och ensamma kvinnor fick här en egen plats då de inte togs emot på pensionat och hotell. Flera av kvinnorna var rösträttskvinnor med idéer och tankar om kvinnans rättigheter som fått stor betydelse för vår tid, säger Lennart Olsen.

Föreningen ägde Harva gård fram till mitten på 1970-talet, då krogkungarna Parnevik-Wallman fick upp ögonen för den unika platsen.

– De ville bygga ett nöjespalats med hotell och golfbanor, men det stötte på patrull och blev aldrig av, säger Lennart.

"Livet på Harva i fest och arbete, gärna i klänning och hatt."

Privat

Gröna vågen

1977 köptes den av Bygemenskapen Harva gård, nio familjer inspirerade av 1970-talets gröna våg, vänster- och kollektivboenderörelser. Gamla rättarbostaden, en tjänstebostad och röda längan nedanför slottet ingick i köpet.

Det var då Lennart flyttade till annexet med sin fru och två små döttrar.

– Det var lite primitivt i början, vi hade inget riktigt kök och fick diska i handfaten som fanns i rummen.

Kollektivlivet tog fart.

– Vi gjorde väldigt mycket tillsammans. Vi hade gemensamt matlag i "slottet" med 25 personer. Dessutom skötte vi jordbruket. På 25 hektar åkermark har vi plöjt, harvat, sått och skördat.

Tidningsurklipp om den nya boendeformen som tog över efter vilohemmet.

Privat

Han beskriver det som ett slags månskensbonderi.

– Vi försörjde oss inte på det, de flesta hade vanliga jobb. Men potatisodlingen blev succé, vi kunde till och med börja med självplock och sälja.

Enligt tidens melodi utökade de sedan med att odla grönsaker som lök och rödbetor.

– Vi blev nästan självförsörjande. Men det var mycket jobb eftersom allt var ekologiskt. Vi fick kämpa med ogräset, säger han med ett skratt.

"Potatissättning för husbehov innan vi kommit på idén med självplock. Byggnaden till höger är en gammal smedja. Framför denna syns Harva brunn och till vänster det låga pumphuset."

Privat

Vissa vill bygga till, andra bevara miljön.

I boken "Hundra år på Harva" berättar Lennart om livet på Harva i arbete, vardag och fest, om människor som ville förverkliga drömmar om liv på landet i samverkan med andra.

– Det mest intensiva kollektivlivet minskade gradvis hela tiden. Matlaget kanske höll i sex–sju år, sedan hoppade några av och det var svårt att få ihop logistiken.

Skogsplantering med paus.

Privat

Problematiskt ägande

En annan sak som visat sig problematisk är ägandeformen.

– När vi köpte Harva ägde alla vuxna en 1/17-del av hela fastigheten. Vissa ville rusta upp, då måste man fråga de andra. Och alla hade kanske inte samma ambitionsnivå, säger han.

1993 gjordes en ombildning av fastigheten. Då styckades alla bostadshus av, slottet och annexet blev en bostadsrättsförening – men jordbruksmarken behölls.

– De ursprungliga som bor kvar är i min ålder. Några har tyvärr avlidit.

Mycket av renoveringen gjorde familjerna själva. Här är det "slottets" fasad som behövde rustas upp.

Privat

Gården står inför ett generationsskifte.

– Vi äger ju fortfarande jordbruksmarken. Frågan är vad som ska hända med den? Vissa vill bygga till, andra bevara miljön.

– Personligen tycker jag att den fina miljön bör bevaras, med ströv- och naturområden. Det är osäkert om det håller i längden med samägande. Vi har haft det i snart 50 år och står vid ett vägskäl.