Johanna Thorell växte upp med bilden av att hennes adoption, och det nya livet i Sverige, var en solskenshistoria. Men i samband med Dagens Nyheters granskning av adoptioner och stulna barn förra året började hon fundera.
– Jag har alltid vetat att jag varit adopterad. Det är en identitet som du inte kan välja bort, till skillnad från om du också är lillebror eller hockeyspelare. Mina föräldrar har alltid berättat det från den ljusa sidan, att jag kom till dem som en gåva och att jag också har ett annat ursprung att vara stolt över. När jag började läsa artiklarna i DN kom ändå tankarna, tänk om jag blivit stulen, om det begåtts ett fel på 1970-talet som inte mina föräldrar visste om? Adoption är aldrig bara en solskenshistoria.
Gjorde DNA-test
Johanna Thorell ville veta mer om sitt ursprung. Hon hade namnet på sin biologiska mamma och visste att mamman hade tio syskon. Hon gjorde ett DNA-test och hittade, på Google, en amerikansk man vars biologiska mamma hette samma sak som hennes ursprungliga mamma.
– Jag kontaktade honom på Facebook. Han svarade på två sekunder. Det var intressant, vi började pussla ihop fakta och skicka foton. Han landade snabbt i att han trodde att vi var syskon. Sedan fick vi vänta länge på våra DNA-test. Det var en blandning av hopp, misstro, glädje och rädsla. Jag kände mig utsatt, skulle jag investera i en främling på andra sidan jorden?
Chock för släkten
Johanna Thorells halvbror heter JP Liveris och är fyra år yngre än hon. Medan Johanna beskriver sin uppväxt i Örebro som lugn och trygg har han haft en betydligt stökigare barndom.
– Det var helt ologiskt men jag kände att jag borde ha varit där för att skydda honom. Han, som kan spanska, satte direkt i gång med att leta upp vår biologiska mammas tio syskon. Det rullade ut sig snabbt. Vi har fått tag på de flesta. Det blev en jättechock för dem att få två syskonbarn men vi pratar regelbundet med några nu, säger hon.
Har ni hittat er biologiska mamma?
– Ja, men hon vill bli lämnad i fred. Vi hade ett videosamtal. Jag var jättenervös och försiktig. Men det var fantastiskt att få se henne och jag kunde fråga om jag var stulen. Det är jag inte. Jag blev lättad av att höra det, framför allt för att det stämde med det jag redan visste. Berättelsen som jag byggt hela min identitet på var sann.
– Jag tror att hon gick med på att prata med mig för att jag sa att jag haft en bra uppväxt som jag är jättetacksam över. Jag skickade bilder från min barndom och sa att jag inte var arg.
Blev du besviken över att hon inte ville ha kontakt?
– Nej, jag respekterar det. Hon gjorde sina val och jag har ett jättebra liv. Det här ändrar ingenting i relation till mina föräldrar i Örebro. Men jag är så glad av att ha fått en till bror och att ha fått kontakt med mostrar och morbröder i Chile. Det är som en pusselbit faller på plats, det blir en ny dimension att se att jag har blodsband efter 47 år. Jag är lik mina kvinnliga släktingar.
Nu ser hon fram emot att resa till USA med sin familj för att träffa sin bror. Kanske blir det också en resa till Chile framöver.
– Vi hoppas åka till USA i sommar. Min bror har både barn och barnbarn. Han jobbar inom IT, är utåtriktad och längtar efter en storfamilj.