En jättenäckros som hänger i trådar. Ankor som badar i bubbelplast. Tusentals prästkragar spridda över golvet; allt gjutet i silikon.

När konstnären Roland Persson går runt bland sina verk släpper han ut med ett försiktigt skratt.

– Ett tag hade jag svårt att gå förbi något utan att undra hur det skulle kunna gjutas.

Från Liverpool till Färgfarbriken

Roland Perssons verk har visats på bland annat Liverpoolbinnealen, som är Storbritanniens största festival för samtida visuell konst.

Han finns representerad med ett 50-tal verk i privata samlingar i Sverige och Finland och är nominerad till ett av Nordens mest betydelsefulla konstpriser, Art Fennica.

Nu har han samlat sina verk från 25 år tillbaka på Färgfabriken. Utställningen har fått namnet Being Mortal Hurts, som knyter an till människans sårbarhet och spåren som den lämnar kvar.

– Lokalen är jättefin, jag har önskat att ställa ut här så det känns fantastiskt, säger han.

30 000 prästkragar

Roland Persson pekar på samlingen med prästkragar.

– Det är mitt första stora silikonverk "Älskar, älskar inte" och det är nog min favorit. Jag har gjutit 30 000 prästkragar till det här verket. De har en botten i mig och var jag var då, i en sorts skilsmässohistoria. Jag har en personlig relation till i stort sett varje verk, säger han.

Verket "Älskar, Älskar inte", spelar på folktron där prästkragen kan ge svar på om den man älskar besvarar ens känslor.

Angie Gray

Hur ser processen ut?

– Jag måste alltid få tag på det jag ska gjuta. Jag hittade jättepumpan på ICA maxi i Haninge, till exempel. Ibland använder jag mig av uppstoppade djur. Jag fascineras av föremål som ligger i skogen och mellanpunkten där föremål går tillbaka till att bli natur igen, säger han.

Att använda silikon kan vara knepigt. Men det har också sina fördelar.

– Det kan vara kladdigt, det fastnar överallt. Men det är ett tacksamt material när man ska jobba med färg. Jag är målare i botten och har hoppat mycket mellan olika material. På senare år har jag valt att koncentrera mig på silikon, säger han.

Ett av verken, "Dreamhouse", kan man vandra runt i. Väggarna och golven är gjutna i silikon och låter betraktaren reflektera över sina drömmar; vad som är verkligt och inte.

Vad vill du säga med utställningen?

– Jag hoppas att betraktaren ska reflektera över livsbetingelser och erfarenheter. Jag använder mig av fabler, poesi och ibland humor. Jag vill ta upp idén om saker som är glömda, slängda. Sårbarheten är en genomgående känsla. En smärta men också ett försök till hopp.

"Animal from the Dreamhouse", där allt är gjutet i silikon. Verket "Dreamhouse" är genomförd med stöd av Konstnärsnämnden.

Angie Gray