De ler mot kameran, Mikael och hans son. Det är där han finns kvar nu, på foton och i minnet hos alla som höll av honom. Bilderna från olika familjesammankomster lyser upp tevebänken, som fyllts av blommor och tända ljus. Tevespelet står där också, det som Mikael och sonen spelade ofta.

Mittemot, i soffan, sitter Mikaels syster, svåger och mamma med sänkta huvuden. De har pratat med reportrar konstant efter dödsskjutningen.

– Mikael ska inte bara bli en siffra i statistiken, säger svågern Elias.

– Jag har inte förstått vad som har hänt än. Det kommer nya känslor hela tiden. Samtidigt är det enda stöd som vi fått det från media. Polisen har inte kontaktat oss en enda gång, säger systern Aneta.

Hade barnasinnet kvar

Familjen börjar beskriva Mikael. En man som trivdes ute i naturen och hade barnasinnet kvar.

– Han var en typisk lillebror, jättebusig som barn. Och han var modig och rättvis, säger systern Aneta.

Misiu står det på gosedjuret. Det betyder nalle, som var Mikaels smeknamn på polska.

Misiu står det på gosedjuret. Det betyder nalle, som var Mikaels smeknamn på polska.

Angie Gray

Hon berättar att de planerade en födelsedagsfest i sommar.

– Han skulle fylla 40 och jag 45. Han var mitt enda syskon, säger Aneta.

Svågern Elias berättar att Mikael hade ett stort kompisgäng kvar från barndomen i Vårberg.

– De var som en familj. Mikael kunde också gå in i ett rum där ingen kände någon. Sedan började alla prata, som de känt varandra länge. Han hade ett sätt att lätt tycka om folk och alla tyckte om honom, säger Elias.

Sonen lik sin pappa

För 10 år sedan fick Mikael en hjärnblödning som höll på att kosta honom livet. Han var sjukskriven sedan dess och bodde hos sin mamma för att få hjälp med vardagen. Även sonen bodde där varannan vecka.

Svågern Elias och mamma Barbara berättar om Mikaels uppväxt i Vårberg och vardagen i Skärholmstrakten. Mikael jobbade som snickare innan han blev sjukskriven.

Svågern Elias och mamma Barbara berättar om Mikaels uppväxt i Vårberg och vardagen i Skärholmstrakten. Mikael jobbade som snickare innan han blev sjukskriven.

Angie Gray

Mikaels mamma, Barbara, tittar ner mot golvet, tårögd. Hon orkar inte berätta om sin son, men spricker upp i ett litet leende på frågan om Mikaels son är lik sin pappa.

Svågern Elias berättar:

– Ja, de är lite lika. Framför allt när hans son leker med ett av mina barn. Då blir de busiga. Mikael var en jätteengagerad pappa. Han levde för sin son, säger Elias.

Systern: Våga agera

Familjen vet inte exakt vad som hände när Mikael sköts till döds vid tunneln vid Skärholmens simhall. Han och sonen var på väg till simhallen, men något inträffade som gjorde att Mikael vände och gick fram till ungdomarna.

Minneskollage på Mikael och hans familj.

Minneskollage på Mikael och hans familj.

Angie Gray

De beskriver Mikael som någon som stod upp mot orättvisor och sade ifrån om något hände. Han levde, berättar familjen, ett liv helt utanför den kriminella världen och kan inte ha anat att någon i gänget burit på en pistol, i så fall skulle han inte ha gått fram till dem.

Om detta, att våga behålla sitt civilkurage i en tid med gängkriminalitet och flera skjutningar i Skärholmen, säger systern Aneta:

– Man kan alltid göra något. Tipsa polisen alla fall. Titta inte bara ner i telefonen, uppmanar hon.

Konstant oro för barnen

Samtidigt som sorgen är bottenlös är deras vrede mot samhället enorm. Anetas bästa kompis förlorade sin 12-åriga dotter Adriana i en felskjutning i Botkyrka 2020.

Sedan dess har Aneta och Elias varit livrädda för att deras barn ska bli utsatta för våld.

– Vi är alltid oroliga. När de är i skolan eller ute. Jag får panik om de är ute tio minuter längre än vad de sagt, säger Elias.

De beskriver ovissheten i att inte veta vem som kan vara farlig.

– Det är som att bo i ett krigsland. Men kanske värre, för ser man soldater vet man vilka som bär vapen, säger han.

Jobba långsiktigt

De hade trott att samhället skulle bli bättre efter Adrianas död, när politikerna lovade förändring. Nu är familjen mer cynisk. Elias kräver att politikerna tar ett gemensamt krafttag, över blockgränserna, och tänker längre än till nästa mandatperiod.

Mikaels familj trivs i trakterna runt Skärholmen, men de är ständigt oroliga för sina barns säkerhet och kräver att politikerna tar krafttag mot våldet. På bild: Mamman Barbara, svågern Elias och systern Aneta.

Mikaels familj trivs i trakterna runt Skärholmen, men de är ständigt oroliga för sina barns säkerhet och kräver att politikerna tar krafttag mot våldet. På bild: Mamman Barbara, svågern Elias och systern Aneta.

Angie Gray

Elias och Aneta vill se både aktiva åtgärder mot våldet, som sätts i verket nu, och förebyggande insatser inom till exempel skolan.

–  Det kan handla om att ha etik och moral på schemat, om att ha respekt för sin lärare, om att ge resurser till de barn som man tidigt ser att det kan gå snett för, säger de.

– Under pandemin gick det att införa vaccin och nya lagar rekordsnabbt. För att man verkligen ville. Men det känns inte som att man verkligen vill förändra detta, säger Elias.

Gör som när påven väljs

Han föreslår att Sveriges politiker ska göra som när påven väljs.

– Då låser man in de som ska välja påve i ett rum. Gör så. Lås in alla politiker och låt de inte komma ut förrän de har en lösning, säger Elias.

Mamma Barbara lägger handen på sitt hjärta. När intervjun närmar sig sitt slut säger hon att Mikael alltid finns med henne.

– Han är alltid med mig, även när han inte är det. Han var mitt bästa, säger hon.