Botkyrka

Det är livat hemma hos Susanne­ Yakes. Hennes son rusar runt och i handen har han en leksak han fått dagen innan som han stolt visar upp. Med uppmuntrande ord från både mamma och pappa sätter han sig en stund och tittar på tv. Vi andra tar plats runt matbordet.

De senaste veckorna har Susanne vid ett 15-tal tillfällen suttit i rättssalen i Sollentuna – öga mot öga med de män som av åklagaren pekats ut som ansvariga för hennes dotters död. Ett kapitel som Susanne snart hoppas kunna lägga bakom sig när domen har fallit.

– Man har varit så ofrivilligt bortkopplad: man är inte närvarande samtidigt som man är fullt närvarande. Det är en sån surrealistisk känsla när man sen kommer på anledningen till varför man sitter där. Varje gång hennes namn har dykt upp är det som att man tar in allt för första gången igen och känner allt det där man kände första dagen – om och om igen.

Inga tecken på ånger

Susanne Yakes har varit med vid de åtalspunkter som gäller mordet på hennes dotter. Men även om hon vill rikta en stor eloge till både polis och åklagare för stödet hon fått genom hela rättsprocessen, vill hon inte närvara vid rättegångens allra sista dagar, när försvaret får slutplädera.

– Dels för att jag blir provocerad av de misstänkta. Hur jag kan sitta där och nästan stirra på dem för att hitta minsta ånger, men i stället ser jag hur de flinar och rycker nonchalant på axlarna när Adrianas namn nämns. Och dels för att jag blir provocerad när jag hör deras försvarare, säger hon och pausar i ett försök att hitta rätt ord.

– Försvaret avhumaniserar och nämner inte Adriana vid namn utan benämner henne som den 12-åriga tjejen. En av dem sa i ett inslag att om man ska vara krass så är det här målet som vilket annat brottsmål som helst. Det var som att luften gick ur mig när jag hörde det. Aldrig tidigare har det funnits ett mål om att barn mördats för att de hamnat i skottelden i ett gängkrig!

Känt stark närvaro

På köksbordet har Susanne dukat upp ett par munkar. De står mest orörda tills hennes son ser dem. Snabbt är han framme och tar en, och snart en till. Båda med rosa topping och strösel på.

Han, syrran, Susannes man och hennes bästa vän har varit ett stort stöd för henne genom hela processen. ”Hennes syre” beskriver hon dem som.

– Men jag har alltid känt en stark närvaro av Adriana genom allt det här. Jag tror det är hennes kraft som hjälper mig genom dagarna och livet. Det är hon som gör att jag kan sitta rak i ryggen i rätten och titta på de här männen.

För Kosmas-Vaios, Susannes man, har allt det här varit som en mardröm. Från morgon till kväll, berättar han.

– Ibland kan man ha ljusare dagar, men man måste fortsätta vara stark för att kunna hjälpa familjen. Om jag lägger av samtidigt som Susanne så är det framför allt våra barn som drabbas. Så där den ena håller på att bli svag kommer den andra och hjälper till.

Inget avslut

När tingsrätten nu har avslutat sin förhandling hoppas Susanne kunna sätta punkt för den delen, men kampen om att hålla minnet av Adriana vid liv fortsätter.

– Jag kommer ju inte få ett avslut. Min största skräck är att allt det här tar slut – att ingen kommer höra av sig till mig igen om Adriana. Det betyder inte att jag kommer att sluta engagera mig nu, när jag har mer tid till just det. Jag har planer, jag vill förändra, säger hon.

De tre mordåtalade hävdar att de är oskyldiga. Två nekar till att ha något med Adranas död att göra, den tredje hävdar att han aldrig suttit i den vita bilen de dödande skotten avlossats ifrån.

Ett domstolsbeslut väntas tidigast om några veckor. Åklagare Anna Svedin har yrkat på livstids fängelse för de tre männen.

– Min största rädsla är att det blir ett lågt straff. Den här domen är inte bara för mig och vår upprättelse, utan för hela Sverige. Man ska inte kunna mörda ett barn och sedan komma undan med det.

Angie Gray