– Men nu var det tur att jag hade min löparkompis sedan 15 år, Kristina Lorén, med mig. Hon hade koll på tiderna när de skulle dra repet och sa till ett par gånger att nu måste vi skynda oss, säger Eina Roxström.
De hann passera i tid innan det sista repet drogs cirka en mil före målgång, och kunde ta det lite lugnt i slutet och nå Stockholms stadion efter 6 timmar och 45 minuter.
– Vi kom runt och det var målet. Jag jagar inte tider längre, säger Eina Roxström.
Och hur känns det i benen så här ett par dagar senare?
– Vet du, jag kände lite när jag stack ut och sprang på söndagsmorgonen, men sedan var det borta. På måndagen kändes det ingenting.
Sprang du redan morgonen efter maran?
– Ja, jag tar en runda vid 05.30 varje morgon. Nu har jag slutat jobba så jag har ju tid. Och jag vaknar tidigt, varför ska jag ligga där och titta i taket. Nej, jag älskar morgnar!
Och nästa år – ser vi dig på startlinjen i maran igen?
– Jadå. Men nu har jag börjat träna kulstötning också, tillsammans med min systerson som är 51 år. Han tycker att vi ska vara med när veteran-VM går i Göteborg om ett par år, så nu ska jag nog gå med i friidrottsklubben här. Men maran, ja den bara finns ju där i alla fall.