– Vi har haft kurser här i många år nu och de blir snabbt fullbokade. Vi behöver aldrig göra någon reklam för dem, säger Annika Piirimets, samordnare för Cykelfrämjandets cykelkurser i hela Sverige.

Malmparken är en perfekt plats för cykelkursen, tycker Annika Piirimets. "Här finns till och med tak ifall det skulle regna någon kväll", säger hon.

Tomas Stark

Den här soliga junikvällen är hon på plats i Tureberg, tillsammans med de lokala instruktörerna som håller på att dra fram cyklarna från ett cykelrum på Oppigårdsstråket.

Fler och fler av de 15 kursdeltagarna ansluter och kvitterar ut lånecykel och hjälm.

En stund senare drar själva cyklingen igång, i Malmparken alldeles intill.

– Malmparken är perfekt. Här finns gott om ytor, långa raksträckor, och även några små backar som är bra när man håller på att lära sig att starta med cykeln, säger Annika Piirimets.

"Det krävs mod"

På Cykelfrämjandets kurser brukar i regel omkring 95 procent av deltagarna vara kvinnor, berättar Annika Piirimets.

– Framför allt är det många invandrarkvinnor, för kvinnor får inte lära sig att cykla i alla länder. Jag tycker att det är modigt av dem att vara med här. Det är en sårbar situation och det krävs mod att sätta igång och lära sig något nytt i vuxen ålder, säger hon.

Även på den här kursen är majoriteten kvinnor, men tre män är också med. En av dem är João Botto som har flyttat till Sverige från Portugal.

– Min morfar försökte lära mig att cykla när jag var 4 eller 5, men han misslyckades. Jag har inte prövat sedan dess, men jag vill lära mig nu. Jag vill kunna cykla iväg på utflykter tillsammans med min partner, säger han.

Det är det andra kurstillfället av sex och João Botto gör framsteg. Men det är fortfarande knepigt att starta, innan cykeln har fått fart, tycker han. Och vid ett par tillfällen vinglar han nästan in i buskaget eller i husväggen vid Turebergs fritidsgård.

Cyklarna som deltagarna får låna är små och med låg sadel så att det ska gå lätt att sätta fötterna i marken, men att starta cyklingen är ändå en utmaning i början tycker João Botto.

Tomas Stark

– Jag tittade för mycket ner i marken och ner på framhjulet, jag måste lära mig att lyfta huvudet och titta längre fram, konstaterar João Botto.

"Ska köpa egen cykel"

En som redan har fått upp farten är Mojgan. Men så var hon inte en fullständig nybörjare heller.

– Jag cyklade när jag var liten, i Iran. Men så ramlade jag och bröt benet. Det har gått många år utan cykling. Minst 30. Jag har känt osäkerhet och det har varit jobbigt att börja om igen. Så hittade jag den här kursen när jag googlade. Det har funkat jättebra, jag kom igång ganska snabbt. Efter kursen ska jag köpa en egen cykel, säger hon.

Annika Piirimets berättar att kursdeltagarna i stort sett består av två grupper.

– Några har cyklat som små men har varit med om en olycka och blivit rädda och åren har gått. Andra har verkligen aldrig cyklat tidigare, säger hon.

En som tillhör den senare gruppen är Maria Elena. Hon kommer från Colombia och sitter i dag på en cykel för andra gången i livet.

Det gäller att inte bara klara att trampa igång, utan också att kunna bromsa in cykeln. Här får Maria Elena beröm av  Annika Piirimets.

Tomas Stark

– Första gången var förra kurstillfället. Det var läskigt och svårt i början, men jag vill lära mig. Jag skulle behöva kunna cykla till och från jobbet, säger hon.

"Glädjefyllt och meningsfullt"

Flera av kursdeltagarna far redan fram i ganska hög fart fram och tillbaka läng Malmparkens västra långsida. Men de har ändå en del kvar att lära förklarar Annika Piirimets.

João Botto har börjat få in stilen med blicken högt och långt fram. Men ännu finns lite att slipa på. "Många av dem cyklar på bra men de trampar på hela tiden. Kanske är det därför de cyklar så fort. Vi måste förklara att man inte måste trampa oavbrutet när man cyklar", säger Annika Piirimets.

Tomas Stark

– Först ska de behärska cykeln, sedan gäller det att kunna hålla i styret med en hand och ge tecken, och även att lära sig trafikregler, säger hon.

Att lära sig att cykla skapar frihet, och kan även ha en enande kraft, menar Annika Piirimets.

– Det stärker familjeband, minskar avstånden inom staden och för kursdeltagare närmare grannar, arbetsmarknaden och naturen. Och det är väldigt roligt att vara med och hålla i kurserna. Många blir så glada när de knäcker koden. Det känns väldigt glädjefyllt och meningsfullt, säger hon.