Georgios Dimitriadis öppnar dörren till familjens lägenhet vid Fridhemsplan. Över en kopp kaffe vid köksbordet kommer han in på livets stora frågor.
– Varför finns vi? Var kommer vi ifrån? Vad finns där ute och är vi ensamma? Och så har jag en vilja att utforska och upptäcka, säger han i ett försök att förklara sitt intresse.
Georgios Dimitriadis vid köksbordet. På balkongen utanför står kamerorna riktade mot himlen.
Anders Björklund
På balkongen utanför köksfönstret pekar två kameror mot oändligheten. Den 49-årige systemutvecklaren, inne på sin sista semestervecka, har riggat upp dem med sikte mot Vintergatan. Kamerorna har jobbat nattskift med att fotografera vår galax.
– Den här bilden tog cirka fem minuter att ta, säger han och visar ett foto som togs medan han sov.
Fotot på skärmen har tagit fem minuter att ta. Men för en slutlig bild lägger han med hjälp av dataprogram ihop information från flera bilder.
Anders Björklund
Innan dess har han visat färdiga bilder. De är resultatet av många foton tillsammans och efterarbete i dataprogram. En av bilderna kallar han "vårens stora projekt". Den är framtagen genom 40 timmars fotografering och cirka 240 foton. På skärmen visas en mestadels röd bild, där det även syns små svarta korvar.
– De visar vätgas som har börjat klumpa ihop sig. Där kommer stjärnor att födas när trycket blir tillräckligt stort. Det är ett litet BB för stjärnor.
En bild där kameran varit riktad mot stjärnbilden Svanen visar ett område med mycket vätgas. Det visas med röd färg här, men färgen är knappt synlig för blotta ögat.
Georgios Dimitriadis
Vanligtvis nöjer han sig med 8-9 timmars fotografering. Ett program jämför bilderna och plockar bort brus och annat som stör. Efter bearbetning där han också förstärker färger får han fram en slutlig bild.
– Jag bor i ett så pass ljusförorenat område att det krävs en del arbete för att få fram tydliga bilder.
En annan bild innehåller ett bronsfärgat moln. Det är en nebulosa – ett gigantiskt moln av svavelgas och rymdstoft. Namnet är manetnebulosan.
– Det är en stjärna som exploderat och dött.
Manetnebulosan.
Georgios Dimitriadis
Intresset för rymden har han närt sedan uppväxten i Jakobsberg.
– När jag gick i ettan fick jag ett gammalt analogt teleskop av min fröken. Då började jag titta på månen.
Senare började han med astrofotografering, men slutade när han var 25 år och flyttade in till stan. För ett par år sedan upptäckte han dock att tekniken blivit både bättre och billigare.
– Astrofotografering är möjligt i innerstan med dagens teknik. Det är inte många som vet det.
Georgios har kamerorna uppställda på balkongen. Han kommer från Jakobsberg och gav upp astrofotograferingen när han flyttade till innerstan, men sedan dessa har tekniken blivit både bättre och billigare.
Anders Björklund
Filtret tar bort stadens ljusföroreningar.
Anders Björklund
Georgios vill väcka folks intresse för rymden och astrofotografering. Han lägger ut bilder och videos under namnet Gediastro på Youtube och i sociala medier. Någon gång framöver hoppas han på en utställning.
– Vi som bor i innerstan har tappat kopplingen till vår plats i universum. Vi ser ju knappt stjärnorna. Egentligen är ju folk extremt nyfikna på rymden. Jag vill inspirera och berätta vad som är möjligt.
Stjärnfall kulminerar
Den här veckan är även ett bra tillfälle för att se stjärnfall. Meterorregnet som kallas Perseiderna brukar vara som mest synligt kring den 12 augusti varje år.
– Du ska blicka mot nordnordost. Jag och sonen gick ut på balkongen för att titta i går, och han hann se ett innan han skulle lägga sig. Men stjärnfall är inget jag brukar fotografera. Jag jobbar mer med "deep sky objects".
Även om meterregnet når sitt maximum i dagarna är 2025 inte det bästa året för att se Perseiderna.
– Problemet är att vi har fullmåne just nu. Det påverkar synligheten.