63-åriga Susanne Eriksson står helt fri på högerkanten. Plötsligt kommer en välriktad bredsida ut mot högerflaggan. Susanne tar några förbjudna springsteg och sopar till bollen med eftertryck. Nätet rasslar. Gubbarna jublar.

– Innan jag började här hade jag aldrig rört en fotboll.

Ångrar du att du inte börjat tidigare?

– Vet du, varje dag! Jag har tre barn som alla har spelat, min gubbe har spelat. Men aldrig jag. Och jag tycker det är så kul Thommy sett något i mig.

Den nämnda lagledaren Thommy Jonnarth, 78, står på långsidan och kniper om visselpipan i ett hårt grepp. Men den blåser han sällan i.

– Här tillåter vi lite mer för att få igång spelet, men när det blir match är det hårdare med reglerna.

Thommy Jonnarth, 78: "Vi har tränat på att spelarna ska få iväg bollen snabbare, det måste vara klapp klapp hela tiden."

Erik Lejdelin

Många regler

För reglerna är många i gå-fotboll: Spelarna får inte springa. Bollen får inte lyfta högre än en meter. Inga tacklingar. Inga fötter mellan benen. Spelarna ska röra varandra så lite som möjligt, helst inte alls.

Men glädjen är lika stor för det.

– Jag har haft tre pojkar och alla har spelat fotboll. Jag kan Stockholms alla fotbollsplaner utan och innan, men först nu efter sextiofem får jag äntligen vara med själv och spela, säger Margit Hyyryläinen, 65.

Margit Hyyryläinen, 65, är glad över att hon äntligen fått börja spela fotboll. Hon hoppas att fler vill komma och spela.

Erik Lejdelin

Just den känslan delar många av spelarna inne i idrottshallen i Jakobsberg. De har spenderat åtskilliga timmar av att skjutsa barn till träningar och matcher, stått i snålblåsten och klappat händerna vid fotbollsvallar runt om i Sverige.

Nu har det blivit deras tur att kliva på planen.

– Det här ger en allt. Förutom motionen så är den sociala delen minst lika viktig, säger Barbro Östlund som var med och startade gå-fotbollen och engagerat sig i IFK Viksjö sedan 1970-talet.

IFK Viksjös gåfotboll har ett femtiotal medlemmar – under vinterhalvåret är de ungefär hälften eftersom många inte vill spela inomhus.

Erik Lejdelin

Kan prisas på gala

Att så många som möjligt ska få spela fotboll är IFK Viksjös mål. Nu har arbetet burit frukt. De har nominerats till Årets Eldsjälsgala i kategorin Årets förening.

– Det är ett kvitto på att vi är på rätt väg, men det betyder inte på något sätt att vi är klara. Vi måste fortsätta se till att ännu fler kan få vara med och spela fotboll, säger Mattias Lindström, ordförande i klubben.

Föreningen har förutom gåfotboll även ett parafotbollslag som Mitt i berättat om.

– Det tog inte många veckor innan jag förstod vilken jäkla bra förening det här är. Man har insett vilken roll man ska ta i den förort där man verkar. Här är det inget snack om att spela i Allsvenskan om fem år, säger Claes Henriksson, spelare i gå-fotboll och ledare för parafotbollen.

Claes Henriksson, 65, säger att fotboll är en utmärkt träningsform för äldre: "Det är en medelhård ansträngning. Man kommer upp i 5000-6000 steg under en timmes träning."

Erik Lejdelin

Vill ha in fler

Dagen efter han tackades av på jobbet gick han på sin första gåfotbollsträning. Det var i december 2019. Nu sitter han i styrelsen och är ambassadör för gåfotbollen i Sverige.

– Det här växer lavinartat. Det här är en helt ny målgrupp inom fotbollen. När IFK Viksjö började 2018 var vi först, nu finns det över 300 föreningen som erbjuder det här.

Under våren börjar också det första seriespelet inom gåfotboll i Stockholm.

– Vi har plats för många fler. Av de som börjat har vissa inte rört en boll tidigare, andra har spelat i Allsvenskan. Och vi har plats för alla.

Susanne Eriksson, 63, spelar med gänget där det går snabbare: "Jag jobbar på bygge så jag vet hur man handskas med gubbar".

Erik Lejdelin