1975 var deras radhus på Sandviksvägen i Hässelby södra villastad nybyggda.

– Det rådde härlig stämning bland alla som flyttade in. Vi arrangerade stora gårdsfester och dans, berättar Hjördis Henricsson, 83.

Varför inte starta en syjunta för kvinnorna? tänkte hon.

Två av tre kvinnor gick med

– Jag gick runt och lade lappar i samtliga brevlådor.

Intresset var större än hon trott.

– 22 av 33 kvinnor i kvarteret gick med, många mammor tyckte det var så kul att göra något på kvällen utan barn. Men gud vad trångt det var när alla skulle få plats, säger Madeleine Stiberg, 79.

Det började med bara te och kaffe på 70-talet. Under åren började "juntan" även med mackor, sedan lättare måltider och till slut både middag och efterrätt. "Under perioder har vi även haft trerättersmenyer", berättar Hjördis Henricsson.

Judit nilsson

Det är 50 år sedan nu – och syjuntan lever än. Var tredje måndag ses Spetskålens kvinnliga syförening. Värdskapet går runt och när Mitt i hälsar på är det grundaren själv som har äran. Hjördis har dukat fram fördrink på juice och sprit, chips och dipp på bordet.

Zucchinisoppan står i köket. Kaffe och efterrätt väntas till sist.

– Efter ett tag blev vi 16 kvinnor. Vi höll ihop under hela 80-, 90- och 00-talet, berättar Hjördis.

Gänget har blivit mindre

Under åren har de fixat 60-talstemafest, maskerad, flera resor i Europa och tävlat på Tjejtrampet.

– Mycket virkning, stickning och festligheter har det blivit. Och besök på porrklubb också. Ni minns! säger Hjördis förtjust och ett rungande skratt fyller vardagsrummet.

Under åren har Hjördis Henricsson och de andra i syjuntan fixat 60-talstemafest, maskerad, gjort flera resor ut i Europa och tävlat på Tjejtrampet.

Judit nilsson

Gänget har blivit något färre. En del har flyttat långt bort. Någon har gått bort. I dag är de åtta-nio stycken. De har inte varit förskonade från sorg, menar Birgitta Barman, 85.

– Men det har alltid funnits någon i "juntan" som man kunnat vända sig till. Alla har nog haft en fast punkt i sällskapet.

Själva handarbetet har blivit mindre.

– Man orkar inte riktigt lika mycket som förr, reumatism i fingrar och andra hinder stoppar en del. Men vi tar ändå med oss något om vi är pigga på att göra något, säger Barbro Berndt, 81.

Diskuterar tv och omvärldsläget

Hon har själv med sig en elegant kudde hon länge jobbat med att få klar, kantbandet behöver fästas.

"Det kan ta flera år innan vissa blir klara med en sak. Det har liksom aldrig varit någon stress", säger Hjördis Henricsson.

Judit nilsson

Hjördis jobbar med en färgglad duk, Kicki Andrén har med ett par sockor och en tygväska.

De diskuterar livet, vad som går på tv, om någon varit på teater och omvärldsläget.

– Själva stickningen är bara sidogrejen, sällskapet och att få träffas tillsammans har alltid varit det viktiga, säger Madeleine.

Hur stort är intresset för syjuntor i dag upplever ni?

– Våra barn har inte haft något intresse för detta, men bland barnbarnen känns det som att det lappas och lagas mer. De tar vara på mer av det de har. Det märks att det är nya spartider nu, säger Birgitta.