Vi har försökt nå Kostiantyn Vorobiov, 58, via hans ukrainska mobilnummer utan att lyckas. Dörren till familjens lägenhet i Orminge står på glänt. Ut kommer en man med skiftnycklar, skruvar och muttrar i händerna.

– Journalist?

Han fiskar upp sin mobil och visar att han har fått meddelandet. Han berättar gärna hur han har haft det i Nacka efter att han flydde kriget i hemlandet 2022 men först måste han laga gatusandlådan nere på gatan.

Han sätter kedjan som lossnat på plats och fäster med skruv, bricka och mutter och skiner upp i ett leende.

Han pratar inte mycket engelska och ännu mindre svenska. Men hans dotter i Barcelona kan nog hjälpa till att översätta. Han ringer upp henne och förklarar situationen.

– Det går jättebra, säger hon och passar över telefonen till sonen Yehor, 22, som översätter mellan ukrainska och engelska.

”Jag tycker om att skap ordning”, säger Kostiantyn Vorobiov när han har lagat gatusandlådan utanför lägenheten.

Pekka Pääkkö

”Bomber slog ner överallt”

Kostiantyn Vorobiov bodde i Donetsk i östra Ukraina och flydde ryska attacker redan 2014. Han bosatte sig i huvudstaden Kiev men när Ryssland den 24 februari 2022 inledde sin invasion tvingades han fly igen. Historien upprepade sig.

– Bomber slog ner överallt. Människor mördades på gatan. Vi har sett krig – inte på bilder eller videoklipp – utan i verkligheten. 

Han hjälpte först soldaterna som volontär. Sedan arrangerade han en busstransport som tog honom, frun Victoriy Vorobiova, 45, sönerna Heorhii, 9, och Dmitro, 4 och flera andra ukrainare från Kiev till Polen.

Familjen kom till Nacka i september 2022. Fram till den 8 februari i år bodde de på det tidigare äldreboendet Gammeludden i Lännerstasundet som kommunen hyrde åt omkring 70 ukrainska flyktingar. När hyreskontraktet gick ut ordnade kommunen i stället den här lägenheten.

– Fantastiskt! Vi är så glada över all hjälp vi har fått av Sverige och Nacka, säger Kostiantyn Vorobiov.

I entrén står en radda ihopvikta flyttkartonger. I vardagsrummet en gunghäst omgiven av en ocean av pallar, plastlådor och stolar. Mot en vägg lutar tre nedmonterade sängar, mot en annan ett pingisbord, mot en tredje en isärplockad skärmvägg. På köksbordet står en skål med clementiner och apelsiner och en vas eldfärgade tulpaner.

”Han hjälpte mig på Gammeludden att plantera träd och gjorde skulpturer. Han är en riktig konstnär”, säger Thomas Johansson om Kostiantyn Vorobiov.

Pekka Pääkkö

”Behåll skorna på”

Heorhii går runt i badtofflor och shorts. Strax ska han följa med pappa till badhuset.

– Kaffe? Te? frågar Kostiantyn Vorobiov och får med en knapptryckning vattenkokaren att mullra.

Då svänger Thomas Johansson in med sin skåpbil på gatan nedanför.

Kostiantyn Vorobiov pekar på mig och visar på armarna att jag ska hjälpa honom att baxa ner ett tiotal sektioner skärmvägg för spiraltrappan. 

– Behåll skorna på.

Thomas Johansson fyller skåpbilen för att köra kontorsväggarna till återvinningen. Han är vaktmästare på Gammeludden och blev vän med familjen när de bodde där. 

Kostiantyn Vorobiov och Victoriy Vorobiova med sönerna Heorhii och Dmitro utanför Drottningholms slott förra sommaren.

Privat

Vill starta affärsverksamhet

Nu vill familjen etablera sig i Nacka. Barnen går i skola och förskola. Han och hustrun försöker lära sig svenska och söker jobb.

– Jag är snart 60 år och har inte så stort hopp att hitta något. Men jag kan jobba med vad som helst. 

Thomas Johansson intygar att Kostiantyn Vorobiov kan det mesta.

– Han hjälpte mig på Gammeludden att plantera träd och gjorde skulpturer. Han är en riktig konstnär. 

Kostiantyn Vorobiov tycker att vännen överdriver. Han var pr-manager när han flydde Ukraina och har tidigare arbetat som metallingenjör i fabriker och gruvor. Sedan krigsstarten är han engagerad som koordinator för välgörenhetsorganisationen Your kindness som hjälper krigsdrabbade ukrainska barn. Han hoppas kunna starta en affärsverksamhet som inbegriper både Sverige och Ukraina. Mer vill han inte avslöja.

Väldigt orolig

Han vet inte om familjen någonsin kan eller ens vill återvända till Ukraina.

– Vi flydde från Donetsk och bodde åtta år i Kiev. Nu har vi snart bott två år i Sverige. Vi vet inte var vi hör hemma eller om situationen tillåter oss att återvända.

Flera mostrar, fastrar, mor- och farföräldrar till familjemedlemmarna är kvar i Ukraina. Yehors pappa och morbror deltar i kriget. Familjen försöker ringa dem varje dag.

– Jag är väldigt orolig för våra släktingar. Vi ber varje dag för dem och hoppas att de mår bra. Jag har sett krig och vet vad det är. Det var därför vi flydde Ukraina. Vi är här bara för våra barns skull – för att få barnen i säkerhet.