Lilla Ursvik

Det var i sjuan det hände. Efter att ha provat konståkning, orientering och gymnastik gick det upp för Elise Wiklund att det var friidrott hon var bra på.

Äpplet faller inte långt från stadion, skulle man kunna säga. Såväl föräldrarna som andra släktingar är gamla friidrottare.

Men släkttradition är knappast det enda skälet till Elises vägval.

– Jag känner verkligen att friidrott är min sport. Jag älskar allt med det. Det är väldigt tydligt när man utvecklas, för man ser det i resultaten.

Elise Wiklund fokuserar inte bara på sitt eget idrottande utan tränar också yngre förmågor. "Det är härligt att få bidra till deras utveckling", säger hon.

Mikael Andersson

Ett av hennes senaste resultat var det fler än hon som såg. I Finnkampen för juniorer gjorde hon sin första tävling för friidrottslandslagets räkning.

Det är något hon sent ska glömma.

– Att få stå i Sverigekläderna är ju en upplevelse bara det.

Hon tävlade i tresteg där hon hoppade 11,69 meter, vilket räckte till en andraplats. Finländskan Silvia Dvorak vann på 11,97.

Fick revansch

Trots att hon missade förstaplatsen med 28 centimeter var det en sorts seger.

Orsaken stavas Astrid Aspington, tävlingens andra svenska trestegshoppare. Hon hade slagit Elise med liten marginal på ungdoms-SM tidigare samma år.

– Det var en väldigt tajt tävling. Så då var det vi som fick åka på Finnkampen. Där blev det lite revansch!

Elise Wiklund mitt i ett av sina steg under tävlingarna i Helsingfors.

Filip Lööv

Samtidigt sticker hon inte under stol med att hon hade velat mer där borta i Helsingfors.

– Hade jag varit uppe på det jag hoppade på SM, då hade jag ju kunnat ta guld i Finnkampstävlingen. Så det var ju lite surt, men jag är ändå nöjd med tävlingarna.

Vissa dagar är jag verkligen i Sollentuna från åtta till åtta.

Säsongen har varit lång och det börjar kännas i benen, konstaterar hon.

Nu kan hon pusta ut ett tag. Åtminstone vad gäller tävlingar. För träna måste man ju, om man ska vara i form till vinterns junior-SM.

Tränar i Sollentuna

Mycket av den uppladdningen får Elise i Sollentuna, där hon både går på Riksfriidrottsgymnasiet och tävlar för Turebergs FK. Inom klubbens ramar tar hon sig också tid att träna ett gäng 13-åringar.

– Vissa dagar är jag verkligen i Sollentuna från åtta till åtta.

Det blir inte så mycket tid över till annat?

– Nej. Det är mycket, mycket friidrott. Det är också där jag har de flesta av mina kompisar.

Finnkampen gjorde Elise Wiklund sugen på att fortsätta utvecklas. "Jag känner att jag fick väldigt mycket energi från den här tävlingen. Så nu är jag taggad på att gå in i grundträningen och bygga vidare, så att jag kan komma tillbaka till inomhussäsongen och köra på", säger hon.

Mikael Andersson

Trots det är det i Sundbyberg hon känner sig hemma. Hon är uppvuxen i Lilla Ursvik och vill bo i kommunen även i framtiden.

Men inte tack vare friidrottsanläggningarna.

– Det finns ju en liten inomhusarena i Hallonbergen, men den håller inte riktigt måttet. Och utomhusarenan är inte alls på samma nivå som i Tureberg.

Egen stil

Vad grenarna anbelangar är det tresteg hon lägger mest krut på. Det är kul att tävla i hopp och teknikinslagen stimulerar henne.

– Sedan så är det ju kanske en lite udda gren.

Intervjun till ära träffar vi Elise Wiklund på Sundbybergs IP. För det mesta tränar hon dock i Sollentuna. "De har ju så otroligt fina arenor, både utomhus och inomhus", säger hon.

Mikael Andersson

Måhända talar alla dessa ting för en ny, svensk friidrottsstjärna i vardande.

Till det kan tilläggas att Elise har utvecklat en i egen utsago särpräglad hoppstil.

– I landningen ligger jag kvar ganska länge med benen uppe. Om jag inte sätter ner dem så tappar jag ju inte längd på det, utan är uppe så länge det bara går.

– Det är många som har tyckt att det är lite speciellt, att det ser lite roligt ut. Men jag tycker att det funkar riktigt bra!