Inför årets Stockholm marathon var den 67-åriga Skåbon Stefan Lindberg osäker på om han skulle kunna springa sitt 46:e lopp på raken. En vecka innan start orsakade hans artros så mycket smärta att han inte kunde gå.

– Jag trodde det var kört, och var så ledsen över att bryta sviten. Jag är glad att jag kan gå. Men jag vill uppnå det här, och är beredd att kämpa till sista kotan, sa han några dagar innan.

Kämpaglöden gav resultat, för han kom till start. Inte bara det – han tog sig i mål, på sex timmar och sju minuter.

– Tiden vart ju skitdålig men jag är glad att jag kom runt. Med mina förhållanden är det ändå en prestation. Nu är jag väldigt stel men det är sviten som gör att det är kul.

När Stefan Lindberg växte upp spelade han mycket fotboll, och under uppehållet sommaren 1979 stod han plötsligt med inget att göra. Det första Stockholm marathon skulle gå på hösten, så han bestämde sig för att träna till det.

– Jag sprang nästan varje dag i 30 dagar från Adelsö till Tappström.

Yngst men inte piggast

Sedan dess har han fortsatt. Och fortsatt. Efter 20 år med obruten svit fick han idén att fortsätta längst av alla. Då var det 100 kvar som hade sprungit sedan första året, nu är han en av fyra.

Stefan Lindberg är med sina 67 år yngst i kvartetten, den äldsta är över 80. Dagen innan maratonet blev han och de tre andra som hållit sviten på 45 år bjudna på lunch av lopparrangörerna.

– Jag är yngst, men jag är inte piggast. Det är därför jag håller på, det här håller mig i schack.

Stefan Lindbergs bästa tid genom åren, på 80-talet, var på två timmar och 45 minuter. De senaste åren har loppen varit extra tuffa då han dras med artros, i både knän och ljumske. Det har gjort ont men han har kommit i mål varje år, även om han förra året inte kunde gå på flera dagar efteråt.

Ingen medalj

I år blev det dock ingen medalj vid målgången att sätta upp på tavlan.

– De tog slut, men jag ska få den hemskickad i posten. Tavlan börjar bli full så jag får kanske bygga en ny.

Bitvis sprang han tillsammans med några av de andra som också sprungit sedan 1979. Alla fyra kom i mål, vilket betyder att den interna tävlingen fortfarande lever.

– Jag får ta ett år i taget, men nu har jag i alla fall anmält mig till nästa år. Vi får se hur det går.