När den pampiga tegelkåken på Karlaplan 8 blev bostadsrättsförening runt millenieskiftet renoverade de fasader och tak med pengar från nya vindsvåningar som de lät bygga. Men de räckte inte till det svåraste: att byta taket på fastighetens karaktäristiska torn i korsningen Karlaplan-Narvavägen.
20 år senare tog föreningen tjuren vid hornen. Efter några år av lagande och lappande gjorde de en plan för att lägga om det rostiga plåttaket som blivit 130 år gammalt.
– Tornet är vårt ansikte utåt, kommer man från Karlaplan är det det första man ser, säger bostadsrättsföreningens ordförande Karl Magnus Westrin.
Fick bidrag – men satsade mycket själva
I samband med detta gjorde föreningen en annan upptäckt som också skulle bli kostsam. Den 15 meter långa stuckfrisen av gips på tornets fasad var fallfärdig. Men att göra som på Karlaplan 6, den spegelvända andra halvan av huset där frisen helt sonika hyvlats bort, var inte aktuellt.
Av bebyggelseantikvarien Vicki Wenander, som föreningen anlitat i samband med renoveringen, fick de tips om att söka det bidrag som Länsstyrelsen delar ut för vård av värdefulla kulturmiljöer.
Och bostadsrättsföreningen på Karlaplan 8 slank genom nålsögat. Det nya plåttaket fick de dock bekosta helt själva.
– Vi gjorde en budget som sprack ordentligt. Men vi har varit helt överens i styrelsen om att det är viktigt att göra det här, säger Karl Magnus Westrin.
För att kunna ta hand om en fastighet, och bevara den även om det kostar pengar, behöver man enligt Vicki Wenander tänka bortom kortsiktiga bokslut och personliga preferenser.
– Det handlar om att visa respekt, dels för tidigare generationer och hur de valde att gestalta miljön, dels för framtida generationer som kommer att må bra och trivas tack vare kvaliteterna i den miljö som vi nu har ansvaret att förvalta.
Personligt intresse kan avgöra
Hennes erfarenhet är att fastighetsägare som tar ansvar för kulturmiljövärden har en sak gemensamt: ett personligt intresse. Och bostadsrättsföreningen på Karlaplan 8 är inget undantag.
– Min familj har bott i de här kvarteren i fem generationer, det är min hembygd. När jag var barn kunde vi se genom fönstret hur narkomanerna ockuperade Strindbergshuset och eldade upp parketten efter att hyresvärden tömt kåken, berättar Karl Magnus Westrin.