Västerhaninge

Lovisa Almqvist är född och uppvuxen på gården och började jobba här direkt efter studenten.

Nu sitter hon på kontoret och gör sig redo att säga farväl. Hennes föräldrar ska sälja och det blir för dyrt för henne att köpa gården själv.

– Det är ett beslut som har vuxit fram. Mamma och pappa är i pensionsåldern och verksamheten är inte riktigt lönsam. Det är svårt att driva privat ridskola i dag med höga omkostnader. Det är klart man hoppas att någon ska köpa som vill driva ridskolan vidare, annars är det bara att avveckla, säger hon.

"Det är ju många tjejer som är här och behöver det. Hästarna gör att man skippar mycket annat som kanske inte är lika bra. Det får problemen att försvinna ut huvudet ett tag. Hästar är fantastiska djur som gör något speciellt med oss människor", säger Lovisa Almqvist.

Judit Nilsson

Hennes morföräldrar startade ridskolan här 1967 med två ponnys som sen fick "väldigt många kompisar".

Hennes morfar kunde höras hela vägen upp till Ribby när han höll lektioner, något Lovisa tror hon tagit efter. Nu måste hon leta sig vidare.

– Det är jättetråkigt – det här är min själ. Jag är ju partisk, men många säger att vi har en så bra familjeanda på ridskolan.

"Blåkulla eller inget"

Nyligen utsåg Haninge kommun henne till årets idrottsledare, delvis för hur hon vägleder elever i sin vardag.

– Många flickor blir nu utan sysselsättning. Andra ridskolor kommer inte kunna svälja alla.

"Jag har bra ridlärare och får träffa många hästar", säger Julia Eriksson, 8, från Vega, när hon förbereder inför sin lektion.

Judit Nilsson

I dag rider runt 250 elever här.

– Det är som ett andra hem för mig. Blåkulla är inte bara ridningen. Har man mått dåligt och kommer hit och träffar hästarna och personalen så försvinner allt det. Blåkulla betyder så mycket för mig, säger Emma Pihl, 16, som har ridit här sedan hon var fyra.

Hon berättar att hon blev väldigt ledsen när hon fick beskedet.

– Det är bland det värsta som hänt mig.

Freja Heikenström, 14, har ridit här i 4 år och är även stallvärd. Hon har provat en annan ridskola men kom tillbaka för hon saknade gemenskapen.

– Det känns tråkigt. Jag har trivts väldigt bra och har många vänner här.

"Jag hoppas ridskolan kan bli kvar på något sätt för jag vet inte var jag ska ta vägen", säger Emma Pihl (t.v), här tillsammans med Freja Heikenström, 14 år

Judit Nilsson

"Tänkt för mycket med hjärtat"

I stallet berättar Lotta Almqvist att det är dubbla känslor kring försäljningen.

– Jag fyller 70 i år och har stått i ridhuset sedan jag var 16 år och jobbat 7 dagar i veckan. Jag har mått dåligt över det här men man kommer till en gräns där man känner att det är dags.

Hon tror de har "tänkt för mycket med hjärtat" genom alla år, genom att ha mindre ridgrupper.

– Det är ridskolorna med större grupper som överlever, säger hon.

Ridkskolechef Lovias Almqvist med Eva Malmgren, 80, som har ridit här sedan 1982. "Jag trivs uppenbarligen. Jag har alltid varit en gång i veckan. Jag kom hit från början för att det fanns mycket ponnyer och jag hade barn. Först stod jag och tittade på och Lovisas morfar tog emot oss och hennes morbror undervisade. Det dröjde inte länge innan jag själv satt på en häst. Jag tycker det är förfärligt tråkigt, men jag hoppas att det räddas", säger hon.

Judit Nilsson

Kommunen driver Stallis här, en undervisningsgrupp för elever som inte klarar ordinarie skolgång. Familjen har försökt förmå kommunen att köpa gården.

Men det har blivit nej. Nicole Forslund (L), ordförande i idrott-, kultur- och fritidsnämnden, ser att ridsporten är viktig för kommunen, särskilt då den bidrar till ett mer jämställt idrottande.

– Därför vill jag att kommunen ska stärka ridsportens förutsättningar genom att öka tillgängligheten och stärka flickors möjlighet till idrott. Men att värna idrotten betyder inte att kommunen ska köpa en privat gård.

I stället ser hon att det är kommunens jobb att skapa bättre förutsättningar för ridskolor, genom kommunens förstärkta ridbidrag och mer samarbete med privata och föreningsdrivna ridskolor.

"Vi hoppas det finns en intresserad köpare som vill fortsätta bedriva ridskoleverksamhet på gården", säger Nicole Forslund (L), ordförande i idrotts, kultur- och fritidsnämnden.

Saga Widlund

Sandra Eriksson och dottern Julia, 8, har ridit här i 25 respektive 4 år. De letar inte ny ridskola än och skulle behöva hitta en med plats för båda. De hoppas in i det sista att det ska lösa sig.

– Det känns som att något måste göras för det är svårt för sådana här ridskolor att gå runt. Ska vi inte ha ridskolor längre? Vad ska alla de här tjejerna ta vägen?

13 juni hålls sista lektionen. Lovisa har samlat in minnen och bilder från elever genom åren.

– Tänk vad det har betytt för så många. Vi ska se till att ha kul sista tiden.

Julia Eriksson, 8 år, förbereder sig inför sin lektion. Idag har ridskolan tio anställda och 30 hästar. Nu måste hästarna säljas. "Nu jobbar vi på att hitta bra hem till alla. Vissa kan gå till ridskola men vissa ska till privatpersoner, vi vet vad som passar individerna. Vi försöker lösa det på bästa sätt, de betyder väldigt mycket för oss. Det är mina närmsta kollegor", säger Lovisa Almqvist.

Judit Nilsson