– Vad säger du, Mirri?
Paavo Karppinen klappar försiktigt katten som ligger framför honom på bordet i den svensk-finska avdelningens matrum.
– Jag tycker mycket om katter. Det är skönt att sitta och klappa på den.
Att det inte är en riktig katt, utan ett digitalt husdjur eller en robotkatt, verkar inte bekomma honom.
– Det är ett bra sällskap och känns nästan som en människa. Ibland tar jag med den i sängen.
Paavo fyller snart 86 och har ibland lite svårt att hitta orden. För tolv år sedan fick han tre strokes på ett år, och sedan dess har mycket blivit svårare.
– Pappa var så aktiv förut, han var duktig med både luffarslöjd och träslöjd. Minns du när vi åkte runt med mamma och sålde hantverk på marknader? säger dottern Irina som hälsar på flera gånger i veckan.
Till Hedvigsgården kom Paavo i augusti förra året och Irina berättar att husdjuren har gjort pappa Paavo mycket lugnare.
– Tidigare var han orolig och rastlös och åt lugnande medicin. Det har han helt slutat med nu. Det känns fantastiskt, säger Irina.
Känslan av ansvar
Hon tror även att känslan av att ha ansvar för något eller någon har en helande effekt.
– När man får ta hand om något känner man sig själv behövd, även om det "bara" är ett låtsasdjur.
Paavo Kaarpinen är uppvuxen i närheten av en gård i finska Uleåborg, där han hjälpte till som dräng.
– De hade hästar som pappa hjälpte till med och på granngården fanns kor. Han är en riktig djurvän.
Till Sverige och Kiruna kom han på 1950-talet på grund av brist på jobb i Finland. Så småningom hamnade han i Upplands Bro där han haft egen städfirma, kört lastbil och jobbat som skolvaktmästare.
– Men i Bro fanns det inget boende där de pratar finska, så vi valde att ta hit pappa. Här har han fått ett fantastiskt bemötande, säger Irina Karppinen.
På den blå avdelningen klappar Aune Matikainen, 95, en av katterna som ligger på bordet framför henne.
– Oj, vad söt du är. Jag hade en sådan här katt en gång. Den var också ljus, som den här.
Enhetschef Anna-Lena Bergenstråhle bekräftar succén som de sammanlagt tio katterna och hundarna har gjort på Hedvigsgården.
– Våra husdjur blev snabbt omtyckta bland våra äldre. Somliga bär runt på dem och har dem i sängen. De sprider glädje och det är någon att bry sig om. Det har en lugnande effekt att klappa ett djur som är så verklighetstroget.
Men hade det inte varit bättre med riktiga katter och hundar?
– Det är mer komplicerat än man kanske tror. Någon ska ta hand om dem, de ska ha mat och göra sina behov. De får ju heller inte springa in i köket av hygieniska skäl.