Sabine Rosoor Loinders hus sticker ut i Krusboda. Det har kvar originalfärgerna – huvudfärgen är blå, detaljerna går i gult, svart och rött.

– Här där jag bor är husen samlade runt olika små torg, och alla hus kring ett torg hade från början samma huvudfärg så det skulle vara lätt att hitta. Nu när många hus är ommålade är det väldigt svårt i stället, säger hon.

Peter Eriksson, med familj, är en av hennes grannar.

– När vi flyttade hit kom Sabines man, Urban, och erbjöd sitt släp mot att vi behöll originalfärgen, med glimten i ögat men inte utan allvar, säger han när vi sitter i Sabines soffa.

Sabine Rosoor Loinder och Peter Eriksson är grannar i Krusboda. När området var nytt var det många tjänstemän som flyttade dit. I dag är hantverkarna vanligare, konstaterar det. "Det är många unga som flyttar hit, som har det som första hus, precis som det var när allt startade", säger Peter Eriksson.

Sabine Rosoor Loinder och Peter Eriksson är grannar i Krusboda. När området var nytt var det många tjänstemän som flyttade dit. I dag är hantverkarna vanligare, konstaterar det. "Det är många unga som flyttar hit, som har det som första hus, precis som det var när allt startade", säger Peter Eriksson.

Angie Gray

Originalköket är kvar

Hennes hem är som en tidskapsel. Kökets originalinredning är kvar med bänkskivor i det klassiska virrvarrmönstret. Från köket är det öppet mot tvättstugan. Det skulle vara lätt att laga mat och tvätta samtidigt. Den blå linoluieummattan ligger kvar i flera rum.

Sabine Rosoor Loinder med familj flyttade till Krusboda när hon väntade sitt tredje barn och det blev för trångt i lägenheten i Stockholm. Hon jobbade som bildlärare och Urban skulle börja som jurist i hovrätten.

– Huset var ett enkelt trähus, det passade vår ideologi.

Sabine Rosoor Loinder har sparat originalinredningen i köket. "När jag såg golvet första gången började jag gråta, jag tyckte att det var så fult. Nu skulle jag inte vilja byta ut det", säger hon.

Sabine Rosoor Loinder har sparat originalinredningen i köket. "När jag såg golvet första gången började jag gråta, jag tyckte att det var så fult. Nu skulle jag inte vilja byta ut det", säger hon.

Angie Gray

Bekanta till dem tyckte att husen såg ut som cirkusvagnar.

– Jag tror många reagerade på att det var för färgstarkt och anspråkslöst här.

Peter Eriksson flikar in. Han har i tio år porträtterat Krusbodabor som en av redaktörerna för tidningen Kontakt Krusboda och har till 50-årsjubileet skapat en utställning av porträtten.

– Det är vanligt att folk säger att första intrycket var nej, det är inget för oss, men att de också såg värdet i hur området är byggt, att det ligger nära naturen och att husen var relativt billiga. En sak som går igen i alla våra intervjuer är vilket fantastiskt barnområde det är.

Peter Eriksson valde att flytta tillbaka till Krusboda i vuxen ålder. I tio år har han varit en av redaktörerna för områdets tidning Krusboda Kontakt och under den tiden porträtterat Krusbodabor. Tidningen har funnits sedan områdets begynnelse.

Peter Eriksson valde att flytta tillbaka till Krusboda i vuxen ålder. I tio år har han varit en av redaktörerna för områdets tidning Krusboda Kontakt och under den tiden porträtterat Krusbodabor. Tidningen har funnits sedan områdets begynnelse.

Angie Gray

Ville skapa mötesplatser

Krusboda började byggas 1969 i ett Tyresö som hade vuxit enormt snabbt. På 60-talet gick befolkning från 6 000 till 25 000 invånare.

Med 1 400 bostäder – radhus, atriumhus och villor – är Krusboda i dag ett av Sveriges största grupphusområden. Kommunen uppmärksammar jubileet med en utställning som fokuserar på första tiden. Arkitekternas sociala ambitionerna var stora, poängterar Lena Guthe, kultursamordnare.

– Tanken vara att skapa en bilfri och barnvänlig miljö där grannarna skulle ha glädje av varandra.

Tyresöfotografen Peter Myhr dokumenterade hur Krusboda växte fram. Den här bilden tog han i maj 1972.

Tyresöfotografen Peter Myhr dokumenterade hur Krusboda växte fram. Den här bilden tog han i maj 1972.

Peter Myhr (1972)/Tyresöarkivet

Arkitekternas vision var att skapa mötesplatser utanför hemmen. Bilarna skulle vara bannlysta till förmån för gående och lekande människor och det skulle finnas service som butik, skola, restaurang och gemensamma utrymmen för arbete, lek, motion och samvaro, går det att läsa i tidskriften Arkitektur från 1973.

Flyttade tillbaka som vuxen

Peter Eriksson minns uppväxten på 70- och 80-talen som väldigt trygg.

– Det var öppna dörrar nästan överallt och massvis med kompisar nära. När jag blev tonåring och radhuspunkare tyckte jag att det var dags för frigörelse, att det var tråkigt, litet och begränsande.

Men han flyttade, liksom många andra, tillbaka som vuxen och har stannat sedan dess.

Sabine Rosoor Loinder har nu bott i sitt hus i 54 år.

– Jag trivs väldigt bra och har förmågan att njuta av att bo här och har inget behov av att förändra något. Huset är enkelt, billigt och lättskött och jag får frisk luft.

Bilden på Désirée Holmqvist med sonen Hampus är en del av utställningen Krusbodingar.

Bilden på Désirée Holmqvist med sonen Hampus är en del av utställningen Krusbodingar.

Peter Eriksson