Fråga: Det känns som att det pratas mycket om självmedkänsla och att vara snäll mot sig själv, men att det mest är flummigt och utan några konkreta tips på hur man faktiskt gör det i praktiken. Så hur gör man det på riktigt i sin vardag?

Svar: Jag tillhör ju den skaran som pratar mycket om att vara vänligare och mer medkännande mot sig själv och kan säkert tyvärr också ha bidragit till det där icke-konkreta pratet som du beskriver. Så här kommer ett försök att göra det mer tydligt och praktiskt! Du kan, i skarpt läge när stress eller obehag märks i dig, öva på ett verktyg som kallas självmedkännande hand. Vänd handflatan uppåt och föreställ dig att handen får representera värme och förståelse. Kanske den omtanke handen har visat i en kram med någon du bryr dig om, att den har hållit i något du värdesätter eller skakats i en hälsning för att visa respekt och samhörighet.

Lägg sedan handen på den del av kroppen där det jobbiga känns. Säg ”just nu är det jobbigt och svårt för mig och det är mänskligt och förståeligt”. Påminn dig om att du försöker, att du är här och att du gör ditt bästa. Fundera sedan över vad som kan vara ett vänligt och hjälpsamt nästa steg, likt det du hade uppmuntrat en vän till att göra just nu.

Du kan också träna på att stärka en snällare och mer förstående inre dialog. Inte för att försöka ta bort självkritik (för ju mer vi anstränger oss att ta bort tankar desto envisare brukar de bli) utan för att balansera det negativa och kunna leva med mer vänlighet. Så när kritiska, stränga och svåra tankar dyker upp kan du lägga märke till det och bemöta dem och dig själv med en mer medkännande ton.

Öva aktivt på att prata med värme, tröst, uppmuntran och respekt. Kanske kan du hitta ett snällt mantra att upprepa, som att ”det är mänskligt och okej att känna sig otillräcklig, jag är viktig och värdefull ändå”. Öva sedan tålmodigt på att låta dina yttre beteenden spegla den meningen, som om du verkligen kände att den stämde.