Upplands Väsby

Han minns exakt det ögonblick han bestämde sig för att börja med kampsport.

Det var rast i skolan, han var sju år och hade jagats upp i ett träd av några äldre elever som brukade mobba honom.

– Känslan av maktlöshet där uppe ville jag aldrig uppleva igen, säger Liam Mäkelä.

Då tog pappa Jari med honom till Sollentuna kampidrottsförening i Norrviken.

Där började resan mot guldmedaljerna – och bättre självförtroende.

– Direkt när jag fått lära mig grunderna kände jag mig säkrare. Det var en trygghet att ha med sig, även om man inte får använda kampsport som självförsvar. Efter det blev jag lämnad i fred i skolan, säger han och ler.

Många kampsporter

Sedan dess har det varit kampsport för hela slanten för Liam. Han har testat, tränat och tävlat i många av dem, men fastnat för brasiliansk jiu-jitsu.

– Man brottas mer och det går ut på att få ner motståndare på marken med submission, nedläggning. Det är lite som schack, fast med kroppen. Det är många moment och man måste snabbt komma på lösningar.

Trots sina unga år är han en rutinerad kampsportsräv och har stått överst på pallen över 70 gånger, varav fem på SM.

– Snabbaste vinsten var på tio sekunder. Jag gillar att göra submission på mina motståndare, så hittills har det blivit nästan hundra sådana.

Han har även tävlat i landslaget och utomlands.

– Det kan bli ända upp till 20 tävlingar per år. Under en period tävlade jag sju helger i rad.

Senast vann han Dublin Open på Irland och tog guld i brasiliansk jiu-jitsu och sport jiu-jitsu gi (med dräkt) och brons i no gi (utan dräkt).

Det måste du väl vara jättenöjd med?

– Hade önskat två guld, haha. I finalen mötte jag en kille från Norge. Där kände jag att jag hade bättre teknik och hade det mentala med mig.

Vinnarskalle, ja. Så mycket att han i en tävling i Stockholm drog axeln ur led – men det hindrade honom inte från att fortsätta.

– Jag satte på dräkten, knöt bältet och gick ut och vann.

Många meriter, många resor – som kostar.

– Det hade aldrig gått utan mamma och pappa som stöttat mig. Men senaste året har jag betalat själv.

Framåt drömmer han om ett VM-guld – och kanske själv starta en kampsportsklubb.

– Då kunde jag lära ut det jag kan och få barn att växa och få bättre självförtroende. Jag skulle gärna bli en förebild för de som blir mobbade och hjälpa dem.

Han tycker alla borde testa kampsport.

– Det är bra för hälsan, kul och man får vänner för livet. Man lär sig självinsikt, disciplin och att handskas med personer. Inte för att man ska slå ner dem, men man vet att man kan om det behövs. Det ger en trygghet.

Hur farligt är det?

– Inte så jäkla farligt. Man kan gå ut på vägen och bli påkörd. De som kan vara lite farliga är testosteronstinna tonåringar som vill visa sig bäst på matcherna. De skadar sig lättare.

Om han skulle tröttna på kampsport ligger en annan karriär i pajpen – som modell. Han blev upptäckt i somras på extrajobbet i en bar i Stockholm.

– Jag blev helt chockad, ringde tjejen och sa att en av de största agenturerna vill ha mig som modell. Men det är ju en tuff bransch, vi får se om det blir några jobb.