Varje vecka följer ett bekant mönster som börjar med att vi bjuder hem folk på middag eller blir bortbjudna. Efter det går telefonerna varma:
”Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka?”
” Ni tar med två sorters chips? Nu snackar vi!”
Veckan rullar på med meddelanden om recept på nån ankragu, ett nytt sätt att göra japansk omelett kanske och hur underbart det ska bli att ses i denna mörka tid.
”Jag har gått upp fyra kilo sedan vi sågs senast”.
”Nä!?”
”Jo!”
Själva middagen närmar sig med stormsteg. Vad ska jag ha på mig, undrar jag och kollar så att badrummet är städat. Då vibrerar min lur. Någon har nageltrång, mjäll eller kanske antydan till ett litet kli i halsen.
STÄLL IN!
KOM INTE HIT!
KOM INTE ENS TILL VÅRT KVARTER!
Karantän i fem dagar, i vårt fall fyra personer på 70 kvadrat, måste undvikas till varje pris. Ingen snuva i detta hus!
https://www.mitti.se/nyheter/rekordfranvaro-i-stockholms-grundskolor/repvaz!7hbOS4gnTY3ppXbdgVFnQ/
På söndagen hörs vi igen.
”Hur mår alla?”
”Dra åt helvete jävla pandemi”.
Så börjar vi om. Och jag märker att vi tar i lite mer varje gång vi gått varvet runt:
Nästa gång är det femrättersmiddag, viner från Systembolagets tillfälliga sortiment och Michelin-kompatibla snacks.
Har vi råd? Skitsamma, vi har råd att vara generösa i sms:en. Vi vet ju att middagen med största sannolikhet aldrig blir av.
https://www.mitti.se/nyheter/larare-bara-en-tidsfraga-nar-vi-smittas/repvak!COJkiYq8paOjew7bm9vXA/
Är alla friska – då har verkligen något att fira.
Men till dess – välkomna hem till oss.
https://www.mitti.se/nyheter/tredje-dosen-biter-bra-pa-omikron/repvay!3enb22uimwuv5rKeHMP7AA/