Akalla

På gården i Akalla by råder ett lugn som känns långt från storstadens tempo. Höns springer fritt över gruset och pickar ivrigt efter mat. I en hage intill ligger två minigrisar och gassar tillsammans med några änder. Den varma vårsolen skiner över gården – och snart väntas ännu fler djur. Om några veckor föds både lamm och killingar.

Det tar tid, men det är också en del av charmen.

Mitt i den lantliga miljön ligger Keramiken i Akalla by. Verkstaden har funnits sedan 1970-talet och drivs i dag som ett aktiebolag. Här hålls kurser i drejning och andra keramiktekniker, både via studieförbundet ABF och i egen regi. Intresset har vuxit kraftigt de senaste åren – och kurserna blir snabbt fullbokade.

Lotta Larsson berättar att det kräver tid och tålamod för att lära sig hantverket. Vad som från början är livlös lera kan snabbt bli till en skål.

Judit Nilsson

Innan leran skickas in i ugnen måste den lufttorka. Annars är risken stor att leran spricker.

Judit Nilsson

400 kilo lera

Inför terminens kurser har det köpts in 400 kilo lera. Keramikerna Anna Wikell och Lotta Larsson är två av dem som driver verkstaden.

– Jag tror att människor behöver jorda sig. Det är lite som med odling – man behöver komma tillbaka till händerna, säger Lotta.

Hon menar att drejningen erbjuder något som många saknar i en föränderlig och stressig värld.

– När du sitter vid drejskivan eller arbetar med leran kan du inte tänka på något annat. Du är bara här och nu. Det tror jag att vi människor behöver.

På Keramiken i Akalla by återanvänds leran. Anna Wikell knådar om de skapelser som keramikerna inte blivit nöjda med.

Judit Nilsson

På väggarna hänger mängder av lera där man testbränt olika glasyrer. Beroende på vilken lera man använder reagerar glasyren olika.

Judit Nilsson

En oas

Tillsammans håller Lotta och Anna i många av kurserna i verkstaden. De beskriver platsen som en slags oas där deltagarna får en paus från vardagens brus.

Under pandemin fortsatte kurserna i mindre grupper och med anpassningar.

– Vi pratade faktiskt aldrig om corona här inne. Vi pratade om glasyrer. Det var ett väldigt skönt sätt att umgås – att fokusera på något positivt, säger Anna.

Många deltagare återkommer termin efter termin. Den som gått en kurs via ABF har ofta förtur till nästa.

– I våras hade vi nästan tio personer i kö till elva platser. Det säger en del om hur populärt det har blivit, säger Lotta Larsson.

Leran måste hela tiden hållas fuktig för att fingrarna lättsamt ska kunna forma skålen.

Judit Nilsson

I verkstaden finns hyllor som från golv till tak är fyllda med färdig keramik.

Judit Nilsson

Från nybörjare till erfarna

På kurserna blandas nybörjare med mer erfarna keramiker.

– Det fungerar oftast väldigt bra. En del har hållit på länge och kan mycket själva, medan andra provar för första gången, säger Anna Wikell.

Kortare prova-på-kurser brukar ha runt sju eller åtta deltagare för att alla ska få tillräckligt med handledning.

Att skapa keramik är dessutom en process som kräver tålamod. Först formas föremålet i lera, sedan måste det torka innan det bränns i ugn. Därefter glaseras det och bränns ännu en gång.

– Det tar tid, men det är också en del av charmen, säger Lotta Larsson.

Anna Wikell och Lotta Larsson utanför den röda ladan i Akalla by där keramikverkstaden har funnits sedan 1970-talet.

Judit Nilsson

Hållbar lera och nya trender

I verkstaden arbetar man främst med stengodslera, som är mer tålig och hållbar än vanlig lergodslera. Material återanvänds så långt det går.

Samtidigt förändras uttrycken inom keramiken.

– Man ser mer fria former nu. Många kombinerar drejning med handbyggda tekniker som ringling eller kavling, säger Anna Wikell.

Dekorativa tekniker som till exempel engobe – färgad lera – används också allt mer.