”Hur långt cyklar du på den?” och ”Hur kommer du upp på cykeln?” frågar nyfikna förbipasserande när Mitt i träffar Carl Ripa i Mörby centrum.

– Det är lite svårare att hälsa tillbaka när jag sitter på cykeln, eftersom det inte är så lätt att köra utan att hålla med båda händerna, säger han.

Iklädd en tweedkostym och finskor sätter han foten på stödet som sitter ovanför det lilla bakhjulet. Med en liten spark tar han fart och hoppar sedan upp på sadeln, som nästan sitter ovanpå det 1,3 meter i diameter stora framhjulet.

Sakta glider han fram på gång- och cykelbanan intill Mörbyleden.

När han ska vända vinglar det till.

– Den har nästan en svängradie som en liten bil. I backarna får man gå, upp och ner, om de är för branta.

"Vi är inte så många"

Cykelentusiasten och Danderydsbon köpte sin första gamla cykel för lite mer än fyra år sedan på en cykelloppis i Bergshamra. En ’Hermes’ från 1953. Sedan dess har han samlat på sig några stycken.

För några veckor sedan fick han sin höghjuling, den fjärde cykeln i hans arsenal av gamla modeller, beställd från en cykelspecialist i Tomelilla i Skåne. I början av september visade han upp den för likasinnade i Uppsala under en vintageträff.

– Vi var tre från Stockholm, och en från Uppsala med en sådan här. Så vi är inte så många. Det hade varit kul att träffa ännu fler som har ett intresse för höghjulingar.

Höghjulingens glanstid var kort, berättar Carl Ripa.

– Modellen innan var en typ av sparkcykel, men med den här nya fanns det pedaler och det stora hjulet gjorde att man kunde få upp farten. Den enda fartbegränsningen var hur långa ben du hade, säger han.

– Men många skadade sig så då kom en "safetybike", en cykel som mer liknar modellen vi har idag.

Kräver planerad körning

Den nya modellen hade – till skillnad från höghjulingen – broms, kedja och en mer central tyngdpunkt. Den var helt enkelt säkrare.

Höghjulingen kräver planerad körning, berättar Carl Ripa.

– Om man planerar känner man sig mer säker då man måste tänka på varje sväng och när man ska bromsa. På en vanlig cykel kan du köra och lita på att panikbromsa. Det kan man inte med den här.

Han berättar att det tog ungefär en timme att få kläm på konsten att cykla höghjuling, och att han använder den som en trivselcykel.

– Den är mycket roligare än att ta en promenad. Första gången hade jag planerat att bara köra någon kilometer. Men det blev 2,5 mil eftersom det var så roligt.

Kul med uppmärksamhet

Flera personer som sitter och väntar på bussen går fram till Carl för att ta en selfie. Han berättar att han inte har något emot uppmärksamheten.

– Det är dubbel glädje för mig. Alltid när jag är ute och cyklar med den så får folk ett leende på läpparna, gör tummen upp eller vill ta en bild, säger han.

– Det är en glädjespridare.

Vad är nästa mål?

– Att hitta andra som också har ett likadant intresse. Det hade också varit roligt att cykla med den i Bike in tweed, men jag tror jag behöver träna lite på stadskörning först.