Våren 2024 förlorade Berit Nilsson sin man efter 50 år tillsammans.

Tillvaron stod plötsligt stilla.

– Det var inte oväntat för mig, men när det hände så blev jag ändå perplex. Det var överraskande även om jag hade tänkt mig in i situationen att jag skulle bli ensam, säger hon.

Men man behöver inte vara ensam i sin sorg. I Täby församling träffas människor regelbundet för att bearbeta.

Hösten samma år sökte Berit Nilsson sig till en av grupperna. Som då hette: "Leva vidare grupp"

– Jag tycker det låter bättre. Även om det var en del tårar så pratade vi om så mycket mer än om döden, säger hon.

"Det är hjälpsamt att återknyta till sig själv"

Hon minns första träffen. De skulle prata om tiden innan när de levde tillsammans med sin partner.

– Jag blev så överraskad av det, men det var fint att få tänka på vem man var då, säger hon.

Hon kom på att hon aldrig levt ensamt.

– När jag flyttade hemifrån så flyttade jag till en sjuksköterskeskola, och när jag var färdig så flyttade jag ihop med min man. 

Hon tänker på livet tillsammans med Einar, sin man, varje dag – barnen, Vaxholm där de bodde större delen av livet och seglingen.

– Många tänker att man direkt ska komma och prata om det sorgliga som hänt. Men har det visat sig att det är så hjälpsamt att återknyta till sig själv först, säger diakonen Christina Manfredh som håller i träffarna.

Till för alla

Sorgegrupperna i Täby riktar sig till alla. Oavsett om man är troende eller ej.

Det finns inget rätt eller fel sätt att sörja berättar Christina.

– Man får sätta ord på det man själv varit med om och lyssna på andras berättelser. Alla ska få ta plats, och man avbryter inte varandra, säger hon.

En av de viktigaste reglerna är att det som sägs i rummet – stannar i rummet.

Sorgegrupperna i Täby riktar sig till alla. Oavsett om man är troende eller ej. Man får sätta ord på det man själv varit med om och lyssna på andras berättelser, vilket kan läka berättar Christina Manfredh, diakon i kyrkan.

Judit nilsson

Skickar ut brev till alla

En nyhet är att församlingen börjat skicka ut brev om sorgegrupperna till de som nyligen haft en begravning. Det blev personligt.

– Det blev så fint för det var en person från oss som satt och handskrev alla adresser. Tack vare breven så är det fler som sökt till sorgegrupperna.

För Berit dröjde det ett halvår efter begravningen innan hon sökte.

– Jag vet att man mår gott av att prata om saker, jag kände mig trygg direkt, säger hon.

Livet, aktiviteter, saknad, död och hur livet ska bli nu. Många ämnen fick ta plats.

Nu är det flera månader sedan gruppen hade sitt sista möte.

Ensamheten är svår

Träffarna gav henne mycket. Sorgen finns fortfarande kvar.

Det svåra är ensamheten i vardagen.

– Det här småpratet man har när man lever ihop och alla beslut som man ska ta. Nu är det förbaskat tomt ibland, säger Berit.

När ensamheten är som störst så försöker hon göra saker, som hon alltid gjort.

– Jag hjälper till på second hand och går på gympa på morgnarna. Det är så skönt ha andra att samtala med.

– Men han är ju med hela tiden.