De skålar i vin och öl och pratar i mun på varandra. 

– Vi försöker undvika att prata om sjukdomar, säger Tom Appelgren, 81.

– Men du sa ju att du var sjuk, säger Wera Bergius, 81.

– Just ja, det glömde jag.

75 år har gått sedan de sprang över skolgården på Vikdalens skola där de började första klass. Med utedass och en fröken som ringde i ”en riktig klocka” när rasten var över.

Några har avlidit, någon har drabbats av Alzheimers sjukdom, en annan av en stroke och en tredje gillar inte klassåterträffar. Men några återses varje år. Bakre raden, från vänster: Tom Appelgren (först i raden), Mellersta raden från vänster: Wera Bergius (tidigare Lindberger) (först i raden), Ingela Jung (tvåa), och Gunnel Öhlin (tidigare Edberg) (femma).

Pekka Pääkkö

Nu har läraren och flera av de gamla klasskamraterna gått bort. Andra kämpar mot krämpor eller hatar klassåterträffar. Men Britt Federspiel, Kjell Arenander, Tom Appelgren, Wera Bergius och Ingela Jung återses varje år hemma hos Gunnel Öhlin i Grünewaldvillan i Saltsjöbaden. 

– Jag skulle vilja ha med dem som inte är närvarande. Vi brukar vara tio men några har förhinder och det är nog fyra eller fem som är bortgångna, säger Ingela Jung.

I början av 1990-talet började hon detektivarbetet att hitta alla gamla klasskamrater.

– Det tog mig ett och ett halvt år. Det var svårare då, nu finns ju datorer.

Till en början sågs de var femte år.

– Sedan var det någon som var smart och sa: ”Nu får vi börja ses varje år”, säger Ingela Jung.

Elever firar att det är 75 år sedan de började första klass på Vikdalens skola i Nacka.

Johan Kristensen

”Vi hade så jäkla roligt”

Som i alla klasser finns det historier om olycklig kärlek. Mer eller mindre allvarliga.

– Jag har försökt ragga på Wera men hon är svårfångad, säger Tom Appelgren.

Sedan första klass?

– Nej, jag hade inte kommit på det då.

Vilket är det roligaste minnet från första klass? 

– Utflykten med skärgårdsbåten Aga III. Vi gick i tropp, Vikdalsvägen ner, och så kom båten vid bryggan, säger Tom Appelgren.

– När vi gick hem var det inte asfalterat. När det hade regnat byggde vi fördämningar, säger Ingela Jung.

– Vi hade så jäkla roligt, säger Wera Bergius.

– På lördagseftermiddagarna var det ett nöje att gå ut och titta på bilköerna ut mot Värmdö, säger Ingela Jung.

– Det roligaste med skolan var att när den lades ner gjordes den om till lärarbostäder. Eftersom jag hade utbildat mig till lärare fick jag mitt gamla klassrum som bostad, säger Gunnel Öhlin.