Förra fredagen var jag ute vid Kyrkviken där ett nytt bostadsområde kan ta plats. Jag ville höra om grannarna backar majoritetens beslut att bygga villor, eller om de tycker att flerbostadshus hade varit bättre.
Som vanligt övergick någorlunda svartvitt i färg ute på Lidingö.
Ett familjeföretag tvingas flytta sin butik för bygget – ett tradigt och kostsamt arbete. Samtidigt kan ett levande område på sikt också locka fler kunder. En flanör påminde om kommande generationer: Vi måste höja marknivån eftersom översvämningar väntar i framtiden.
En tredje föredrog villor – då de är sköna för ögat.
När jag kollade pandemiläget i centrum fann jag att ost- och charkbutiken stod i full blom – covid lockar tydligen fler till ostbrickan. Alldeles intill finns en restaurang vars affärer däremot har påverkats negativt.
I den senaste upplagan av Mitt i Lidingö kan du även läsa om det nya miljöprogrammet, där oppositionen anser det rysligt att det mesta hamnat på tjänstemännens bord: En strategi utan styrning – fruktlöst!
Men stadens miljösamordnare anser att den som ska utföra ett arbete bäst vet hur hen kan bistå.
Vi är gärna snabba med ja/nej, för/mot, höger/vänster, restriktioner/eget ansvar, individens fel/strukturens fel. Vi väljer läger, drar en slutsats, för snipp snapp – det blir enklast så. Men enkelt kan vara nog så förrädiskt.
Verkligheten är mer ett kalejdoskop än en snällt sittande porslinshund.