Våra barn kommer att andas en luft som är så tjock att …” Orden etsade sig fast i mig när jag 19 år gammal låg i en sovalkov hemma hos mina föräldrar och läste. Jag gick min första kurs på universitetet, Cemus i Uppsala, och det var också första gången klimathotet riktigt nådde mig. Jag minns hur den kändes i lungorna, den där luften mina barn skulle andas.
I dag är frågan än mer aktuell. Min elvaåriga brorsdotter har övertygat hela familjen om att de måste övergå till vegetariskt. Jag frågade min tolvåriga systerson vad han tänker om klimatet och han sa: “Jag är förbannad. Folk har bara förstört och förstört och de bryr sig inte ens. De fortsätter att förstöra och vi alla kommer att dö.”
Aj. Den sved i mig. Han var både arg och vuxet uppgiven, liksom trött.
“Vi kan inte ha några skygglappar längre”, sa filmjournalisten Joakim Odelberg efter att han gjort sin presentation om katastrofala konsekvenser av all plast i våra hav. I aulan på Hersby gymnasium satt hans publik, klarvaket engagerad.
Jag ville veta om de känner som min systerson. Ledande fråga, tänkte jag, och ställde den försiktigt: Är ni arga? På oss som kommit före er?
En sextonårig kille svarade:
“Vi har fått så mycket. De som kom före oss har byggt upp allt jag har lyxen att leva med i dag. Men visst, jag är frustrerad på oss som lever så bra och som inte gör de små förändringar som måste göras.”