Varje morgon går vi ut. Vi går till torget precis intill porten. Det tar ungefär en minut att gå dit. Ibland står vi i porten och tittar på stressade människor som skyndar till jobbet.

Är det blött på gatan så är det otrevligt att gå promenaden på en minut bort till torget. Då sker ofta en dialog. Förklarande och förhandlande.

”Jo, men Stella, du måste ju kissa?” Pudeln Stella tittar med bestämd blick på mig. Den säger ungefär: ”Under dessa förhållanden kan du gå själv, husse.”

På det här sättet pågår dagarna med den tredje familjemedlemmen. Mellan promenader, måltider, lekstunder och en tupplur så pratar vi. ”Matte behövde gå på ett möte – därför är du hemma här med mig, vi träffar henne sen, okej?” Stella blir lugn och lägger huvudet på sin filt av bättre kvalitet.

Går jag ifrån henne känner jag hennes besvikelse lika starkt som glädjen jag möts av då jag kommer hem. Visserligen kan entréerna hemma kantas av en utskällning i stil med: ”Var har du varit? Varför har du inte kommit hem snabbare? Har jag inte sagt att du får vara borta max fem minuter per dag?”

Att lära känna och umgås dagligen med en så klok hund är fascinerande och intressant på så många plan. Och jag blir mer och mer övertygad: Stella fattar allt.

Eller som en servitör vi träffade sa: ”Djuren pratar samma språk som oss. De har bara slutat svara för att de är missnöjda med hur vi hanterar jorden.”