Länet

Efter en hel sommar av cykling i flip flops är det nu dags att börja ta hojandet på allvar igen.

Jag cyklar varje dag, hela året. Det är billigt och jag får frisk luft. Win win.

Det ger mig också många tillfällen att fundera på hur vi cyklister rör oss i trafiken och på cykelbanorna. Jag vill ju bestämt hävda att jag är en mycket följsam och laglig cyklist som aldrig skulle bränna om på högersidan eller köra mot rött. Kanske kör jag enligt vissa för fort, men det står jag för. Jag vill komma fram och jag vill bli svettig så att jag samtidigt får min träning. Det är tidseffektivt på flera sätt.

Och det här skulle ju aldrig vara ett problem om alla bara höll till höger. Precis som man gör när man kör bil. Man håller till höger om man inte ska köra om. Plättlätt! Skulle man kunna tro. Men nej. Det är så många som väljer att cykla i mitten, ligga till vänster eller helt sonika vingla över hela banan.

Varför? Jag kan för mitt liv inte förstå varför?

Röjer fram i lätt framåtlutat läge från morgon till kväll.

Jag förväntar mig nu en helt proppfull mejlkorg. Arga röster, medhåll och några lösningsorienterade röster kommer fylla den till bristningsgränsen. Hur jag vet det? Jo för att det handlar om cykling. Och är det något man vet i den här branschen så är det att cykling är det bästa bränslet för en het debatt.

Och kanske har det något att göra med att alla tycker att just de gör rätt. Är bäst. Och att vi, så fort semestern är över, röjer fram i lätt framåtlutat läge från morgon till kväll.

Jag vet ju hur jag oftast resonerar när jag svär över promenadhastighet mitt i cykelbanan.

Kanske är det jag som ska tänka om? Kanske behöver personen framför lite svängrum för att känna sig trygg i Stockholmstrafiken? Då ska hen få det. Jag kan cykla om när tillfälle ges. Under tiden kan jag titta ut över broarna, malmarna och inloppen. Njuta av vår vackra stad från sadeln på min silverpil.

Bara sänka axlarna och ta ett djupt andetag. Tänka lite på sommarcyklingen kanske?

Den som gick sakta, i flip flops.