”Betalar du för mina varor också?”, sa mannen bakom mig i kassan i mataffären.

”Eh, ja det är bara att langa upp dem på bandet”, skämtade jag, osäker på vad han menade.

Det visade sig att kommentaren var en pik om att jag glömt lägga upp pinnen på bandet bakom mina varor.

Först infann sig en känsla av skam över att ha blivit offentligt tillrättavisad och jag kände mig som ett litet barn. Noggrant tackade jag kassörskan ordentligt och undvek all form av ögonkontakt med den irriterade mannen när vi sida vid sida packade ner våra varor.

Svar på tal

Men sedan blev jag sur. Hur jobbigt kunde det egentligen vara för honom att själv lägga upp den där pinnen?

På vägen hem från affären kom jag på det ena svaret efter det andra och eftersom jag inte längre stod framför mannen sa jag dem tyst för mig själv.

Favoriten: ”Jag försöker lära mina tre barn att om någon gör något som man inte tycker är så smart så kan man föregå med gott exempel i stället för att säga en otrevlig kommentar.”

Dagen efter ville jag ha bekräftelse av mina kollegor om att mannen var en suris och att jag inte alls hade gjort något fel. Döm om min förvåning när en debatt genast blossade upp om vem som är ansvarig för pinnen på bandet.

Olika läger

Det ena lägret hävdade med bestämdhet att det finns en oskriven regel om att den som handlar ska lägga upp pinnen efter sina varor – inte minst som en signal och service till nästa person. Men för det andra lägret var det en lika oskriven regel om att nästa person inleder sitt handlande med nämnda pinne.

Det blev i alla fall tydligt att vi ser olika saker som självklarheter – och förväntar oss att andra ska tycka som oss själva.

Ni minns kanske min rant om vett i kollektivtrafiken? Tänk att det finns folk som blir lika provocerade på en missad pinne som jag blir på mobilklipp som spelas högt i tunnelbanan.