Den svenska sjukvården har under de senaste decennierna befunnit sig i en nedåtgående spiral. Platsbrist och personalbrist på akutsjukhusen och timslånga väntetider är symptomatiskt för Stockholms akutvård. Ett symptom på en sjukvård som går på knäna.
Nyligen uppmärksammades att överdödligheten inom akutsjukvården under åren 2012 till 2016 uppgick till cirka 25 dödsfall årligen bland patienter på akutmottagningarna i Stockholm. Det går att jämföras med 36 dödsfall årligen i trafikolyckor eller 16 dödsfall per år på grund av mord och dråp, vid samma tid. Exempel som samhället lägger enorma mängder skattemedel på för att minska.
Södersjukhuset länets värsting
I februari förra året damp det ned som ett brev på postlådan – Södersjukhuset är länets absoluta värsting när det kommer till väntetider. Mediantiden som spenderas väntandes på Södersjukhusets akutmottagning beräknades nyligen till 5 timmar och 53 minuter innan patienten får behandling. Anledningen till de långa väntetiderna visar sig ofta vara resursbrist hos personalen. Vistelsetiden för patienter över 80 år är närmare 7 timmar.
Som om problematiken med patienter som väntar uppemot timmar på att få akutvård inte är bekymrande nog, upplever personalen på akutsjukhusen i dag en allt starkare press, stress och hotfull arbetsmiljö. Ska krisen i akutsjukvården kunna vändas måste dagens negativa utveckling brytas. Nyckeln till framgång inom sjukvården är personalen, som utan tvekan är sjukvårdens viktigaste resurs. Löner, arbetstider, utvecklingsmöjligheter och arbetsmiljö måste därför anpassas för att få dagens personal att stanna kvar – och de som en gång lämnat vårdyrket ska ges möjligheten att återvända.
Vårt uppdrag
Oavsett vilken politisk konstellation som styrt i Stockholmsregionen – allians, blågrön, rödgrön, helröd – är sanningen den att sjukvårdens utmaningar dramatiskt ökat med tiden. Faktum är att den politiska självinsikten varit obefintlig, vilket resulterat i att de som fått ta konsekvenserna är regionens vårdpersonal och sjuka patienter.
Det är vårt uppdrag som politiker att lyssna på vårdpersonalen, de som faktisk lever i den verklighet vi kallar för sjukvård i Region Stockholm. Utan deras expertis om vad som fungerar ute på golven i praktiken och inte, kan en välfärdspolitik inte bli värdig namnet.