Tensta

Vårsolen letar sig in på den lilla innergården i Tensta. Teresa har inte varit här sedan hon lämnade området. Platsen väcker både fina och smärtsamma minnen.

Många mammor och pappor går igenom samma sak.

Under större delen av sitt liv bodde hon här. När hon var 19 år blev hon gravid. Sex dagar innan sonen föddes dog hennes pojkvän i en överdos.

– Jag trodde att allt skulle förändras när han skulle bli pappa. I stället dog han.

Teresa delar med sig av sin och sonens historia i boken "Mamma om du inte hade bett för mig hade jag varit död".

Judit Nilsson

Något var annorlunda

Teresa blev ensamstående mamma. Samtidigt försökte hon bygga upp ett liv – studera, ta körkort och arbeta. Hennes egen mamma blev ett viktigt stöd för att hon skulle klara det.

När sonen var i 11-årsåldern fick han diagnosen adhd. Det var tufft i skolan och Teresa hade ständiga möten med lärare och rektorn. Trots att hon själv är utbildad rektor och har arbetat inom skolvärlden tyckte hon att det var svårt att veta hur hon skulle stötta sitt barn.

– Om jag med min bakgrund inte kunde ge mitt barn rätt hjälp, hur ska då andra föräldrar kunna det?

Hon kämpade för hitta något som kunde ge honom glädje, men varken fotboll eller kampsport fungerade.

– Den var bara när han skrev texter och rappade som jag såg honom riktigt lycklig.

"Jag kan inte bara bära alla de här erfarenheterna själv. Min röst måste få höras" säger Teresa.

Judit Nilsson

Rymde hemifrån

Hon tog honom till en musikstudio, vilket ledde till att han vid 13 års ålder erbjöds ett skivkontrakt. Teresa sa ja på villkor att han inte rappade om droger, vapen eller kriminalitet.

– Att jag tillät kontraktet är ett av mina största misstag i livet.

Det skulle visa sig att sonen i studion började umgås i nya kretsar. En dag när han var 14 år kom han inte hem. Hon ringde hans telefon, men fick inget svar. Hon ringde polisen och socialtjänsten. Dagarna gick och blev till månader.

– Mitt 14-åriga barn var borta. Det kändes som att någon hade slitit ut mitt hjärta och kastat det i havet.

Under flera år levde Teresa i ständig oro.

Judit Nilsson

Planerade hans begravning

Varje gång det ringde på dörren trodde hon att polisen skulle stå där och ge ett dödsbesked.

– I huvudet planerade jag min sons begravning. Det finns ingen mamma som vill göra det.

En dag ringde telefonen: "Hej mamma, jag ville bara säga att jag lever."

Sonen berättade att han inte kunde bo hemma eftersom familjen kunde bli måltavla. När polisen till slut hittade honom placerades han på ett LVU-hem, men han rymde flera gånger och återvände till gängen.

– Han har sagt att han till en början tyckte att det var häftigt. De hade pengar och dyra kläder.

Vid två tillfälle var han nära att bli skjuten.

– Någon har stått framför honom med en pistol mot hans huvud. Det klickade, men det kom ingen kula.

Flydde utomlands

Till slut insåg sonen att han måste lämna miljön.

– Han sa: "Mamma, jag måste flytta utomlands."

För ungefär ett år sedan gjorde han det. Var han befinner sig nu kan Teresa inte berätta.

Boken är tunn och lättläst eftersom hon vill att även barn och unga ska kunna läsa den.

Judit Nilsson

Vill ge andra en röst

Hon har nu skrivit skrivit en bok om åren av rädsla, maktlöshet och skuld – men också om hopp. Den heter "Mamma om du inte hade bett för mig hade jag varit död" (Tomas Öberg förlag).

– Jag bad för honom, dag som natt. Han har sagt att han tror att det är det som räddat honom.

– De föräldrar som har förlorat sina barn i gängvåldet berättar ofta om det. Men vi som har barn som fortfarande lever är tysta. Vi är tysta tills de dör.

Hennes dröm är att skapa ett nätverk där föräldrar kan stötta varandra.

– Jag vet att de finns där ute. Mammor och pappor som går igenom samma sak.