Den började med ett brev.
Och slutade med en digital signatur.
Karriären, om man vill kalla den för det.
För nu har jag packat ihop mina grejer och lämnat det yrke jag haft mer eller mindre i drygt 40 år.
Pensionsdagen är här. Redan. För det var inte så här jag hade planerat det.
Sedan kom ett erbjudande jag inte kunde säga nej till.
Mitt i omorganiserar redaktionernas arbete, inget konstigt med det, i tidningsvärlden omorganiseras det alltid. I samband med det får jag sluta under goda förutsättningar.
Så ingen bitterhet, tvärtom, jag är glad att jag fått en spark mot ny inspiration, ett steg mot att göra något nytt i stället för att lufsa på längs gamla invanda stigar.
1977 gick jag fortfarande på gymnasiet, skrev ett brev till Expressen, de gillade vad jag skrev och snart började jag frilansa, blev anställd, gick vidare till grafikersidan, sen tillbaka till skriveriet och de senaste 30 åren har jag skrivit på heltid.
Oj, så mycket det finns att se tillbaka på.
Men vi skippar det nu.
Nu ser jag framåt.
Först ska jag ha ledigt. Kanske skriva den där boken jag har halvklar i huvudet, en släktsaga från lantligt Sverige under 1800-talets mitt med mörkt och ljust, kärlek och hat, mord och fulla präster– allt lite halvt sant och lite halvt påhittat.
Sen söker jag nya utmaningar.
Tack alla som jag mött längs vägen under de här dryga 40 åren.
Nu är det dags för något nytt – eller är det verkligen det?