Sommardofter av grönska letar sig in genom balkongdörren till ettan på tredje våningen. Här bor, sedan ett år tillbaka, Arvo och Inka Kiusalaas.
Lägenheterna i huset på Lindvallsplan 8 i Hornstull är lite som Söder var förr. De flesta har ingen egen dusch, utan gemensamma, ute i korridoren.
Det finns många anledningar till att Arvo och Inka Kiusalaas valde att bo här – känslan, läget, det gamla köket med träskåp, men framförallt: den låga hyran.
– Det är helt okej att dela dusch. Man vet förutsättningarna när man flyttar in, säger Arvo.
– Vi är båda pensionärer med låg pension. Så hyran var det som vägde tyngst, säger Inka.
Stambyte trots allt
Den enda frågan paret Kiusalaas hade till förvaltaren Einar Mattsson, innan de flyttade hit från sin trea i Aspudden, var om stambyte stundade. Svaret var nej, och flyttlasset gick.
– Så gick ett halvår, så kom det här i brevlådan, säger Arvo Kiusalaas, och gräver fram ett papper ur en lunta på matbordet.
Det är en kallelse till ett informationsmöte, om ett stundade stambyte. På mötet presenterades en plan för renovering, där lägenheterna ska moderniseras. Hyran? Den lär öka markant. Från strax under 5000 kronor i månaden, till 8000 kronor.
– Om de renoverar måste vi flytta. När vi fick reda på det kunde vi inte sova, vi hade panik, säger Inka Kiusalaas.
Ägs av en stiftelse
Huset på Lindvallsplan ägs av Anna Johansson Visborgs Stiftelse. Ändamålet är att tillhandahålla bostäder åt behövande ensamstående personer eller familjer. Stiftelsen har hus på Kungsholmen och Södermalm.
På Lindvallsplan 8 finns 46 lägenheter. Planen är att de lägenheter som inte har egen dusch ska få det i nytt badrum, med tvättmöjlighet. Den gamla köksinredningen ska rivas och bli modern och mer energieffektiv. Renoveringen innebär att fyra lägenheter försvinner.
– Det går stick i stäv med deras stadgar och intentioner, att erbjuda bra lägenheter till rimliga priser, säger Arvo Kiusalaas.
Det stiftelsen vill är att uppdatera lägenheterna till lägsta godtagbara standard (se faktaruta). Men Inka och Arvo menar att de planerade åtgärderna går mycket längre än så – med värmeslingor, ekparkett och helt nya kök.
– Jag vet inte någon i huset som tycker det här är okej. Inte ens de som har egen dusch, säger Arvo och får medhåll av en 94-årig granne, som bott i huset sedan 1959 och som också tvingas flytta om renoveringen genomförs.
Grannarna i huset har nu startat en samrådsgrupp, för att få igång en dialog med Einar Mattsson och stiftelsen.
Stammar måste bytas ut
Från stiftelsens håll är synen en annan. Styrelsens ordförande Monica Sparrman förstår att hyresgäster är oroliga, men påpekar att några redan godkänt renoveringen och styrelsens uppfattning är att flera i huset är positiva till den.
Att den behövs göras beror bland annat på att delar av fastigheten börjar nå sin tekniska livslängd. En inventering gjordes 2015 och visade att köksstammarna var i acceptabelt skick, men några har inte bytts vid senaste renoveringen på 90-talet. Därför måste de snart bytas ut.
– Vi hade kunnat göra små ingrepp många gånger, men det är bättre att ta ett helhetsgrepp. Ska vi in och renovera är det bättre att göra det ordentligt.
– Hyran har varit relativt låg, men lägenheterna håller heller inte lägsta godtagbara standard. Det fungerar för en del, men så fort en hyresgäst kräver dusch i lägenheten är vi enligt lag skyldiga att ordna det. Att installera enskilda duschar skulle beröra många och i längden bli kostsamt.
Hur går färre lägenheter och högre hyra ihop med stiftelsens ändamål?
– En del av uppdraget är att ta hand om våra fastigheter på bästa möjliga sätt, se till att ha bra skötta lägenheter med god standard. I ett sådant här läge måste vi tyvärr ta bort fyra lägenheter för att få in dusch och toalett, men det är en liten andel sett till hela vårt bestånd.
Om inte alla hyresgäster godkänner de föreslagna ändringarna kommer saken bli ett fall för hyresnämnden. De som blir av med sin lägenhet ska erbjudas nytt kontrakt i ett annat av stiftelsens hus.
https://www.mitti.se/nyheter/tjanar-80-000-bor-i-hus-for-behovande/lmqle!2577483/
I en statlig utredning från 1971 konstaterades att standard på boende skilde sig stort mellan olika områden. Den risk man såg var att det skulle leda till ökad segregation, och tre år senare infördes bostadssaneringslagen.
Det gjorde att hyresvärdar kunde tvingas upprusta sina lägenheter till lägsta godtagbara standard (LGS), ett sorts minimikrav för lägenheter.
1994 slogs det fast att stora delar av hyresbeståndet var sanerat. Bostadssaneringslagen togs bort och reglerna om LGS hamnade i stället under Jordabalken.
I dag är det oklart hur många lägenheter i Stockholm som inte uppnår LGS.
– Reglerna har funnits länge. Ju mer uppgraderat fastighetsbeståndet blir, desto färre har den typen av problem, säger Vanja Lycke, hyresråd vid hyresnämnden i Stockholm.
Sällan uppe i rätten
När det tvistas mellan hyresvärdar och hyresgäster blir det förr eller senare ett fall för hyresnämnden. Där klassas LGS som ett upprustningsföreläggande, och sedan 1998 har bara 26 sådana ärenden tagits upp.
– Det är väldigt få ärenden. Under mina fem år här har jag aldrig stött på det, säger Vanja Lycke.
Enligt Mikael Areskog, jurist vid Hyresgästföreningen, hanterar de heller inte så många fall som rör LGS. Däremot har han ett sådant ärende nu, där en person kämpat för att få ett förråd till sin lägenhet. Hyresnämnden gav föreningen rätt, men domen är överklagad till hovrätten.
Mitt i har, förutom nämnda instanser, varit i kontakt med Stockholms stad och Boverket. Ingen för statistik över antal lägenheter som inte uppnår LGS.