Det är en onsdagkväll och halvtomt inne på Espresso House. Men snart droppar medlemmarna in och fyller platserna vid ett av långborden. Snart är det täckt av nystan, beskrivningar och kaffekoppar.
Nu finns sticktips, tutorials och beskivningar ofta lätt tillgängligt på sociala medier.
Mikael Andersson
Systrarna Lisa och Annette Einarsson har varit med sen i somras. Som de flesta andra här har de på sig plagg de gjort själva: Lisa en grå tröja med mönstrade kanter och Annette en flätstickad kofta.
Båda stickade mycket när de var unga på 80-talet, innan familjelivet kom emellan.
– Nu när mina tre barn är utflugna kommer sticksuget tillbaka. Och nu hinner jag. Det är riktigt roligt, säger Lisa Einarsson.
Sedan dess har stickvärlden förändrats.
– Det är andra garner, andra stickor. Och det är gemenskap, så var det inte då när man satt ensam hemma och stickade. Nu är det väldigt socialt. Många delar på Instagram och man får inspiration på ett helt annat sätt.
Då fick man gå till garnbutiken och bläddra i pärmar med ullfabrikanternas mönster. Ville man köpa fick man också handla garn.
Nu finns stickcommunities som Ravelry på nätet där man kan hitta massor med mönster. På Youtube ligger instruktionsvideos där man kan lära sig olika tekniker.
Systrarna Lisa och Annette Einarsson jämför stickmönster.
Mikael Andersson
Om det på 80-talet var gott om garnaffärer i Vallentunas källare och garage har de försvunnit sen länge. Bara Sörgårdens tyger säljer ännu garn lokalt.
Garnhandeln har, som så mycket annat, flyttat ut på nätet.
Alla är eniga om att det ständigt växande intresset inte är någon tillfällig trend. Det bara fortsätter ju sedan början av 2000-talet och att hemstickat blev årets julklapp spelar ingen större roll.
– Man mår bra av att sticka. Du kommer ned i hjärtrytm och många tycker det är den totala avkopplingen. Det är en tillfredsställelse att kunna skapa något ur sina händer när vi annars översköljs av information, säger Christina Carlsson.
Hon grundade stickgruppen när hon var sjukskriven och sökte social samvaro. Men i Vallentuna fanns inga stickkaféer. Det blev starten för Dropin och numera brukar ett 15-tal medlemmar dyka upp på träffarna.
Man blir lugn av att stick, tycker de som gör det.
Mikael Andersson
– Man kan sätta sig på vilket stickkafé som helst och hitta andra med samma intresse. Då känns det som att man känt varandra redan från början. Alla som stickar är så himla trevliga och vänliga. Man får alltid hjälp, ingen rynkar på näsan. Det kanske behövs i de här tiderna.