Den 10 januari var inspelningarna över. Diako Faraj, som klivit in som den tyngsta deltagaren på Ekolsund, hade kommit ut på andra sidan 70 kilo lättare.
– Jag är glad över att jag var med, det kan jag inte säga något annat om. Det var påfrestande, men samtidigt är jag glad över att jag kunde nå ut till så många människor och kanske visa att det inte är kört ens om man väger så mycket som jag gjorde. Det går att lösa även om det ser mörkt ut. Jag är stolt över vad jag gjorde där inne, att jag gick till finalveckan. Jag var uträknad från första sekund.
Diakos vikt, över 200 kilo, gjorde att han fick höra att han kanske inte skulle kunna genomföra programmet.
– Det är inte peppande och det kanske är så att mitt psyke är lite konstigt. Jag har lätt att stänga av. Det har varit en dålig sak tidigare, men jag valde att se det som min styrka där.
Hade grov sömnapné
Allt syns inte i tv, vilket blev väldigt tydligt när det gällde Diakos deltagande.
– Jag tror inte att tittarna vet hur svårt det var. Jag hade grov sömnapné, men jag visste inte att det var en sjukdom. Men när jag kom in där var det många som hade mask. Var är din mask, frågade de?
Diako snarkade så mycket att han förstörde de andra deltagarnas sömn. Han fick sova på sofforna i det allmänna rummet till dess att två deltagare åkt ut.
– Vad jag har fått höra nu är att om en vanlig person sover åtta timmar motsvaras mina nätter av två timmar. Jag bröt ihop varje kväll för jag mådde inte bra. Jag är ändå en tävlingsmänniska. Jag var uppe fyra, fem varje morgon trots det och gick på mina tvåtimmars morgonpromenader. De ska dra mig ut från slottet. Jag gjorde allt jag kunde för att lyckas.
– Jag är väldigt stolt över att jag gick till finalveckan egentligen är det helt sjukt och jag kan skratta åt det i dag, hur jag lyckades klamra mig fast. Jag skulle åkt första veckan, men fick en gratischans att vara kvar.
Fick en andra chans
Via den så kallade ”andra chansen” tog han sig alltså till finalveckan, men inte hela vägen till finalen och i slutändan vann han inget pris. Han vann annat i stället. Som segern över den diabetes typ 2 han drabbats av innan programmet.
– Det har bara varit positiva reaktioner. Folk har varit så stolta. Det är svårt att ta in. Jag har varit negativ, men det finns så mycket gott folk där ute. Jag är positivt överraskad.
”Sedan dog min syster”
Allt har dock inte varit positivt. Diako konstaterar att livet inte stannar upp bara för att man är med och tävlar i tv.
– Jag var med om något väldigt hårt och jobbigt. Min lillasyster gick bort i corona i maj. Det var otroligt svårt att greppa och särskilt när man är så skör som jag var och håller på att bygga nya rutiner. Fram till maj gick det jättebra. Gymmet, maten, allting. Jag hade fått ett sommarjobb på Ica. Sedan dog min syster, men jag vågade inte känna någonting. Jag började jobba en vecka efter begravningen. Jag var en zombie och det var så det var juli till oktober.
Till slut kunde han inte hålla tillbaka sorgen som var ständigt närvarande. I oktober brast det för Diako.
– Jag var tillbaka i gamla vanor med maten. Det enda jag inte vågade göra var äta socker eftersom jag var rädd för diabetesen. Men jag gick upp 15 kilo på någon månad.
Fick hjälp av hemlig person
Han var på väg åt fel håll, men fann åter vägen alldeles nyligen.
– För tre veckor sedan pratade jag med en människa. Jag vill inte säga vem, men han gav mig motivation och nu är jag tillbaka på rätt spår. Jag går på promenader och går på gymmet.
Inte heller det kommer utan sina utmaningar.
– Ja, det var en äldre dam på gymmet som kom fram och sa några saker.
Vad sa hon?
– ”Du skulle vara så snygg om du gick ner i vikt. Du borde köra mer cardio” och sådant där. Det är inte jättekul att höra. Jag inser att jag är en offentlig person nu och att folk kanske kommer ha åsikter. Samtidigt har det mest varit ett enormt stöd. Jag får så mycket fina meddelanden och mycket kärlek. Väljer att fokusera på det. Jag har ett annat driv i dag. Jag var inte beredd på att förlora min syster, men nu kan jag göra det här i min takt. Jag har ingen deadline längre och min tro på mig själv är så stor. Jag vet vad jag kan göra.
Nyligen kom beskedet att Håbo FF får ett föreningsbidrag för ett nytt tillfälligt klubbhus vid Futurums fotbollsplaner. Ett klubbhus de har väntat på länge. Så varför bara tillfälligt?
– Jag är inte helt insatt i nästa steg, men vi har alldeles för lite fotbollsplaner i Håbo. Det behövs fler ytor, men det är planer på att utveckla den biten. Det man har nu är en mer långsiktig plan och då tittar man kanske tre till fem år framåt, säger Anna Larsson.
I somras revs den lokal som Håbo FF använde som föreningslokal, den vid Björkvallen och planen var att en ersättningslokal skulle vara på plats innan dess, men så blev det inte.
– Vår samlingspunkt försvann. Det var inte bara två omklädningsrum utan det var en kiosk och förrådsytor för vårt material, konstaterar Anna Larsson.