Pers holme utanför Skytteholm på Ekerö är som något ur Hitchcocks Fåglarna. Träden är fyllda med skarvbon, marken är täckt av fjädrar och fågelbajs och många stammar och grenar är spöklikt vita.

– Skarvens spillning har hög halt av ammoniak och det är det, tillsammans med faktumet att de kan häcka i stora kolonier, som gör att växtligheten dör på öarna där skarvar häckar, säger Paula Jonsson som är vilthandläggare på Länsstyrelsen. 

Men så länge skarven inte bidrar till allvarlig skada på fiske och fiskeredskap, utgör en allmän hälsorisk eller kan konkurrera ut andra arter så är det inte troligt att Länstyrelsen kommer bevilja någon skyddsjakt på fåglarna.

– Att vegetationen dör är en helt naturlig process. Öns träd återhämtar sig efter några år och under tiden får annan växtlighet möjlighet att växa. På så sätt kan man jämföra det med en skogsbrand, säger Paula Jonsson.

– Men Länsstyrelsen har förståelse för att boende tycker att det kan vara otrevligt att ha kolonier nära bebyggelse, att det kanske luktar och att det kan upplevas som olämpligt att skarvarna kommer nära hus. 

Stabil nivå

I Stockholms län ökade antalet storskarvar snabbt mellan 1994 och 2006, men numera ligger nivån stabilt.

– I Östersjön, där Länstyrelsen gör årliga inventeringar av skarv, ligger populationen på en ganska jämn nivå och det har den gjort de senast tre, fyra åren, säger Paula Jonsson.

Länsstyrelsen utfärdar årligen ett tillstånd för skyddsjakt i Östersjön till Stockholms läns fiskarförbund. Totalt får 2 300 skarvar fällas mellan 1 april 2023 till och med den 31 mars 2024. Ett sådant generellt beslut finns dock inte i Mälaren.