Det var i oktober, en söndag 1965, som det allra första Lidingöloppet tog form – det som skulle bli världens största terränglopp.
”Vad löpning beträffar är situationen bra”, sa Sven Gärderud, som tillsammans med Karl Axel ”Kacke” Karlberg tog initativet till det numera mycket kända loppet.
– De satte igång en massrörelse, säger Lars-Erik ”Lasse” Dahlstedt – som tog vid när Sven Gärderud lämnade loppets roder 1975.
I alla år har Sven Gärderud vid loppen suttit på en bänk 700 meter från mål för att fira in löparna. Den 25 september i år gick han bort, samma dag som hans namn ropades ut i högtalarna över Koltorp och Grönsta gärde.
Huvudloppet gick den dagen och tusentals löpare befann sig på banan för att ta del av hans livsgärning.
Fyra dagar senare skulle Sven Gärderud ha fyllt 100 år.
Mot massorna
Till grund för den stora folkfesten ligger tusentals ideella timmar och i spetsen stod Sven Gärderud, Karl Axel ”Kacke” Karlberg och Lars-Erik ”Lasse” Dahlstedt, eller Mr Lidingöloppet, som han också kallas.
1965 hade loppet 644 anmälda, året därpå mer än det dubbla. Snart var man uppe i 20 000 deltagare.
– Det var det enda loppet som vände sig till massorna inom friidrotten, säger Lasse Dahlstedt.
Han bar många hattar och någon tid till annat hade han inte.
– Det var likadant med Sven som skötte allting under flera år. Från början jobbade vi helt på ideell basis, från klockan 06 till 22. Ändå hann vi inte riktigt med.
Det första året fanns en klass och det var enbart män som sprang. Men året därpå tog någon med sin son och sin dotter – och 1967 startades en damklass.
– Det gick fint, 32 kvinnor dök upp. Sedan kom klassen för ungdomar och barn.
Alla på en gång
Loppet gick en oktoberdag och fram till 1980 började alla deltagare springa på en gång. Starten gick alltså inte under sommartid, som den gör nu.
– I dag finns de som håller på uppemot sju timmar. I början var det väldigt få som sprang över fyra timmar. Men det hann bli mörkt ändå när de sprang, eftersom det mörknar tidigare i oktober.
Varken han eller Sven Gärderud hade någonsin kunnat ana att loppet skulle bli så stort som det blev.
– Det hade vi aldrig kunnat drömma om! Det var fantstiskt! Sven var otroligt vital i sitt arbete. Effektiv så in i i helsike. Han skötte alla utskick och skrev in alla anmälningar och resultat för hand i en bok. Han hade en väldigt fin handstil dessutom.
– Det var verkligen ordning på hans arbete. Han förde statistsik på det mesta. Tider, åldrar, deltagare. Han räknade även medeltal på det mesta.
Mot massorna
Förutom den ordningssamma sidan, hade han ett hjärta som bultade för att människor skulle röra på sig.
– Jag tror faktsikt att det han var mest stolt över var att han startade Ungdomspokalen. Det var olika tävlingar för barn och unga under hela året. Skidor, skridskor, simning, badminton. Det blev väldigt populärt.
Lasse Dahlstedt berättar att Sven Gärderud var en talangfull orienterare, men att han även som 20-åring slog Gunde Häggs svenska rekord för juniorer i 3000 meter hinderbana år 1941.
– Han tog det på 9,21. Det enda man kan säga om det är att det var imponerande.