Hårda ord. Nybyggen har alltid kritiserats – även de som byggdes för 100 år sedan. Foto: Pekka Pääkkö

Så hånades Stockholms praktbyggnader som nya

En ”tjock padda”, en kämpande ”jättesnigel” och en ”tysk fågelskrämma”. För drygt hundra år sedan haglade glåporden över några av Stockholms nya märkesbyggnader. Idag är de omtyckta av de flesta och självklara inslag i stadsbilden.

  • Publicerad 16:55, 13 nov 2020

Den klassiska traditionen var starkt ifrågasatt bland yngre och kulturpersonligheter.

Allt för högt och dominant i en känslig miljö – och inte historiskt förankrad på platsen.

Kritiken låter välbekant, men i det här fallet handlar det varken om Waterfront, Norra tornen eller något annat Stockholmsbygge som hamnat i skottgluggen de senaste åren.

Orden kom från Albert Lilienberg, blivande stadsplanedirektör i Stockholm, och byggnaden som han för drygt 100 år sedan kallade för "hyreshusbarock" var Hovförvaltningens hus på Slottsbacken.

Att byggen och byggnader väcker starka känslor är inget nytt. Särskilt de som tar lite mer plats i stadsmiljön. Vid tiden runt förra sekelskiftet rasade en häftig debatt kring flera av den tidens märkesbyggnader.

Brytningstid mellan klassiskt och framåtblickande

Ragnar Östberg, den nationalromantiskt lagda arkitekten bakom Stockholms stadshus, liknade det nya riksdagshuset i nybarock för en ”jättegrov tysk fågelskrämma”.

Verner von Heidenstam vurmade å sin sida för klassicismen. När han jämförde det nya hovstallet på Östermalm med det gamla Tessinska på Helgeandsholmen såg han framför sig ”en tjock padda bredvid en lekande sångfågel”.

Och när Edvard Alkman, liberal politiker och nyskapande arkitekturkritiker, betraktade det nya operahuset fick han intrycket av ”en jättesnigel som mödosamt kryper upp för sluttningen mot Gustaf Adolfs torg, dignande under bördan af sitt tunga snäckhus."

– 1890-talet var en brytningstid då olika synsätt ställdes mot varandra. Framför allt var det den klassiska traditionen som var starkt ifrågasatt bland yngre och kulturpersonligheter, säger Anders Bergström, arkitekturhistoriker på KTH.

Hovstallet, Väpnargatan-Riddargatan (Fritz Eckert, 1894) Foto: Pekka Pääkkö

Hovstallet, Väpnargatan-Riddargatan

”På Nybrokajen ligger ett tegelrös. Det har form af en röd, fruktansvärd byggnad, hvars ändamål ej ens den fyndigaste kan läsa i utstyrseln. Du gissar på ett slakteri, en straffanstalt, ett korrektionshus för arkitekter. Stirrande erfar du att den dystra tegelmassan är ämnad att hysa så graciösa företeelser som hofvets hästar. Stackars trafvare, om de ej ha tillräckligt stora skygglappar! 
 
Kunde detta stall en stund flyttas bredvid det nyligen utrymda vackra Tessinska, skulle det ligga som en tjock padda bredvid en lekande sångfågel. Du förstår med ens det berättigade i att våra arkitekter flitigt studera äldre dagars byggnadskonst.”
 
– Verner von Heidenstam, författare (Modern barbarism, 1894)

Visa merVisa mindre

Kungliga Operan (Axel Anderberg, 1898) Foto: Pekka Pääkkö

Kungliga Operan

"Arkitekten för vårt nya operahus har uppenbarligen sökt efter en arkitektonisk enhet, men det är lika uppenbart att han icke funnit den. Ställ dig på Lejonbacken eller på Skeppsbron och säg mig sedan hvad du ser! 
Det första intrycket af husets kontur är en jättsnigel som mödosamt kryper upp för sluttningen mot Gustaf Adolf torg, dignande under bördan af sitt tunga snäckhus."
 
-– Edvard Alkman, liberal politiker och konstkritiker (Dagens Nyheter, 1898)

Visa merVisa mindre

I de senaste årens debatt om klassisk arkitektur blandas olika historiska perioder ofta ihop, och många nöjer sig med att dra ett streck vid modernismens genombrott.

– Jag förstår de önskemål som finns, men klassisk stil är ett väldigt vitt begrepp, säger Anders Bergström.

Han ser flera orsaker till att äldre bebyggelse är så omtyckt.

– Det som finns kvar idag är inte hela bebyggelsen, utan ofta ett urval av det bästa. Dessutom har mycket modifierats och förbättrats under åren. Och omvänt har mycket av det som var mindre lyckat rivits.

"Vi måste kunna ha en åsikt"

Därför är det inte så enkelt som att alla byggnader kommer bli omtyckta, om de bara får stå i 100 år, menar Anders Bergström.

– Nej, det är en olycklig inställning att vi inte skulle kunna ha en åsikt om vad som byggs idag. Vi måste kunna bedöma även samtida arkitektur.

Hovförvaltningens hus, Slottsbacken (Erik Josephson, 1912) Foto: Pekka Pääkkö

Hovförvaltningens hus, Slottsbacken

"Hyreshusbarock"! utropade Albert Lilienberg (stadsplanedirektör i Stockholm 1928-1944) när det nya huset mitt emot slottet byggdes.

Riksdagshuset (Aron Johansson, 1905) Foto: Pekka Pääkkö

Riksdagshuset

”Vårt riksdagshus med underrede, allt anhopat i en ursprungligen underbar miljö, ger sensationen av en sorts jättegrov tysk fågelskrämma. Det är icke mindre än Berlins Reichstagsgebäude här omplanterad med fränaste känslofrihet för land och vattendrag, vilka senare fått karaktären av djupa diken mellan höga kajer.” 
 
– Ragnar Östberg, arkitekt (Ord och bild, 1936)