Allt för högt och dominant i en känslig miljö – och inte historiskt förankrad på platsen.
Kritiken låter välbekant, men i det här fallet handlar det varken om Waterfront, Norra tornen eller något annat Stockholmsbygge som hamnat i skottgluggen de senaste åren.
Orden kom från Albert Lilienberg, blivande stadsplanedirektör i Stockholm, och byggnaden som han för drygt 100 år sedan kallade för "hyreshusbarock" var Hovförvaltningens hus på Slottsbacken.
Att byggen och byggnader väcker starka känslor är inget nytt. Särskilt de som tar lite mer plats i stadsmiljön. Vid tiden runt förra sekelskiftet rasade en häftig debatt kring flera av den tidens märkesbyggnader.
Brytningstid mellan klassiskt och framåtblickande
Ragnar Östberg, den nationalromantiskt lagda arkitekten bakom Stockholms stadshus, liknade det nya riksdagshuset i nybarock för en ”jättegrov tysk fågelskrämma”.
Verner von Heidenstam vurmade å sin sida för klassicismen. När han jämförde det nya hovstallet på Östermalm med det gamla Tessinska på Helgeandsholmen såg han framför sig ”en tjock padda bredvid en lekande sångfågel”.
Och när Edvard Alkman, liberal politiker och nyskapande arkitekturkritiker, betraktade det nya operahuset fick han intrycket av ”en jättesnigel som mödosamt kryper upp för sluttningen mot Gustaf Adolfs torg, dignande under bördan af sitt tunga snäckhus."
– 1890-talet var en brytningstid då olika synsätt ställdes mot varandra. Framför allt var det den klassiska traditionen som var starkt ifrågasatt bland yngre och kulturpersonligheter, säger Anders Bergström, arkitekturhistoriker på KTH.
I de senaste årens debatt om klassisk arkitektur blandas olika historiska perioder ofta ihop, och många nöjer sig med att dra ett streck vid modernismens genombrott.
– Jag förstår de önskemål som finns, men klassisk stil är ett väldigt vitt begrepp, säger Anders Bergström.
Han ser flera orsaker till att äldre bebyggelse är så omtyckt.
– Det som finns kvar idag är inte hela bebyggelsen, utan ofta ett urval av det bästa. Dessutom har mycket modifierats och förbättrats under åren. Och omvänt har mycket av det som var mindre lyckat rivits.
"Vi måste kunna ha en åsikt"
Därför är det inte så enkelt som att alla byggnader kommer bli omtyckta, om de bara får stå i 100 år, menar Anders Bergström.
– Nej, det är en olycklig inställning att vi inte skulle kunna ha en åsikt om vad som byggs idag. Vi måste kunna bedöma även samtida arkitektur.