Upplands Väsby omnämns ofta som lilla Finland. Men då borde Bollstanäs kallas lilla Estland. En del av de estlandssvenska båtflyktingar som kom till Sverige under andra världskriget hamnade nämligen här.
En av dem var Inga Bjurbäck, dotter till Anton och Sofia Schönberg, som i augusti 1944 flydde från svenskbyn Spitham i Estland.
– Jag minns inte att vi pratade så mycket om flykten innan, men jag var ju bara elva år då.
Resan gick via Finland och Inga, som i dag är 88 fyllda och självklart bor kvar i Bollstanäs, minns fortfarande första intrycket av Sverige.
– Vi kom med fartyget Juhan, och när vi kom in i Stockholms skärgård vajade de svenska flaggorna i solen. Det var så vackert!
Men tiden före flykten präglades av rädsla och osäkerhet hos estlandssvenskarna. Sovjetunionen och Tyskland kämpade om herraväldet över Estland.
Tyskarna, som anlände till svensktrakterna under hösten 1941, betraktades till en början som befriare.
– Tyskarna kändes som vanliga killar, flera av dem var inhysta i byn. Det var ryssarna vi var rädda för, berättar Inga.
Även tyskarna mobiliserade
Men så småningom började även tyskarna mobilisera i Estland och en framtid i Sverige kändes som den enda möjligheten för ett tryggt och säkert liv – och för "manfolket att slippa dra ut i krig", som Inga uttryckte det.
Men Inga och föräldrarna var inte de första i släkten Borrman att ta sig till Sverige. I maj 1943 tog sig Ingas syster Karin, då 19, med maken Oskar och dottern Maja, bara ett år, i en liten motorbåt över Östersjön. I februari 1944 kom syster Helga, 18.
Men varför hamnade då så många estlandssvenskar just i Bollstanäs?
Redan före första världskriget hade Oskars två systrar lämnat Estland och fått jobb som hembiträde i Väsby.
– Familjen kom hit för att de sökte sig till släkten. Pappa Oskar arbetade först på gårdar, bland annat Antuna, och fick sedan jobb på jästfabriken i Rotebro som han hade i många år. Han hjälpte även folk att bygga hus i Bollstanäs, han hjälpte oss också, berättar Kristina Kullberg hemma i den ljusa villan med utsikt över Norrviken.
Moster Inga nickar.
– Vi kände varandra, alla var från samma by och många var ju släkt med varandra.
Hon tycker att de blev väl mottagna i Sverige och i Väsby.
– Vi pratade ju lite annorlunda, Nuckösvenska, som var som en gammalsvenska. Men de flesta av oss försökte lära oss att låta som vanliga svenskar så fort som möjligt.
Fann kärleken i Sverige
Och hon fann även kärleken i Sverige – Kurre Bjurbäck.
– Vi var ett gäng ungdomar som hängde på gatan, vi hade inte så mycket annat att göra. Han var med där och så gick det som det gick. säger hon och skrattar.
Det blev tre barn, barnbarn och i december föddes det senaste barnbarnsbarnet.
– Och de flesta bor i Väsby och Bollstanäs, säger Inga.
Bosse Winnansson är son till systern Helga, som inte längre är i livet. Han har också blivit Bollstanäs trogen sedan födseln 1947.
– Vi hade en stark sammanhållning, man ställde upp och hjälpte varandra. Alla kom in i samhället snabbt. Vi gjorde mycket saker ihop. I början hade vi till och med ett gemensamt potatisland nere vid Norrviken.
Kusin Kristina flikar in:
– Man hade syskon och kusiner i samma klass. Vi var så glada att träffas, vi firade till och med namnsdagar ihop. Det var mycket positivitet.
Även Kitty och Hans dotter, Tove Lagerqvist, vittnar om den positiva stämningen under uppväxten.
– Det var en stor trygghet att växa upp i Bollstanäs med släkt i nästan varje hus. När jag var liten hade jag tydligen sagt. "Det gör inget om jag går vilse, här finns alltid någon jag känner."
Film om de tre systrarna
2007 bestämde Tove sig för att dokumentera mormor Karin och hennes två systrar i en film.
– Jag ville ville höra hur de hade upplevt flykten och fånga deras historier innan det var för sent.
Ungefär 80 estlandssvenskar bor nu i Väsby, de flesta i Bollstanäs.
– Jag är den enda i min generation som har flyttat, säger hon.
– Och jag är bara inflyttad från Rotebro, så jag räknas nog inte, säger Toves pappa Hans med ett skratt.