Det saknas skäl för att neka rivningslov för 1920-talsvillan på Storsvängen 43. Det menar mark- och miljödomstolen i en färsk dom. Husets kulturhistoriska värde är inte så stort att det motiverar ett rivningsförbud och det allmänna intresset av att bevara villan väger inte tyngre än intresset av att riva, menar domstolen.

Därmed går domstolen på samma linje som både stadsbyggnadsnämnden och länsstyrelsen. En självklar dom, enligt Joar Arkitektbyrå AB, som vill bygga ett flerfamiljshus på tomten.

– Det var en väntad dom. Eftersom villan är såpass omgjord som den är, finns inget skäl att bevara den av kulturhistoriska skäl, säger Joar Sörman.

Många protester

Huset på Storsvängen 43 har blivit något av en symbol för kampen mot rivningar av äldre villor, till förmån för flerfamiljsbostäder. Under de 3,5 år som gått sedan byggherren köpte villan och ansökte om rivnings- och bygglov har hundratals personer skrivit på en protestlista och mejlat tjänstemän och politiker.

Stockholms stadsmuseum, Skönhetsrådet och Samfundet S:t Erik har också avrått från rivning, bland annat för att 1920-talsvillan är gulklassad, vilket innebär att huset har "ett visst kulturhistoriskt värde".

Domen överklagas

Thomas Fång, företrädare för föreningen "Kulturarvet – Ej till salu!" är kritisk till domen.

– Det är märkligt att Stockholms stads egen expertinstans Stadsmuseet helt sidsteppas, liksom Skönhetsrådet och Samfundet S:t Erik. De nämns inte ens i domskälen. Och vår förenings överklagan nämns bara på ett par rader, utan de argument vi anfört i vår fjortonsidiga skrivelse. Vi hänvisade bland annat till förarbeten i plan- och bygglagen, där man lägger stor vikt vid bevarande, beständighet och varsamhet, säger han.

"Kulturarvet – Ej till salu!" överklagar nu till Mark- och miljööverdomstolen.

– Lika ärenden ska behandlas lika, enligt regeringsformen. Den här domen innebär därför att merparten av Mälarhöjdens villabebyggelse skulle kunna rivas, efter hand. Därför är det viktigt att överklaga. Det är också viktigt eftersom en dom i en överdomstol skulle kunna bli prejudicerande. Vi har nått en smärtpunkt då politiken måste ta sitt ansvar. Detaljplanerna måste skärpas och kulturmiljölagstiftningen äntligen efterlevas om så genom lagskärpningar eller kraftfulla prejudikat, säger Thomas Fång.

Unika fall

Även Joar Sörman tycker att det finns ett värde i att domen prövas i högsta instans. Han menar dock att varje rivningsfall har unika förutsättningar.

– Varje byggnad är ett unikt fall så jag har svårt att se hur man ska kunna skapa prejudikat i rivningsfrågor. De behöver bedömas från fall till fall. Men det är ändå bra om domen prövas i Mark- och miljööverdomstolen. Plan- och bygglagen är otydlig på sina ställen så det är bra om det kan skapas bättre vägledning, säger han.

Om Mark- och miljööverdomstolen väljer att ta upp målet återstår att se.