Länet

Psykologen Caroline Erkers är van vid att personer hör av sig till henne för att ta tag i sin rädsla och oro inför att köra bil. Fenomenet kallas vehofobi. Det innebär att man har en överdriven eller intensiv rädsla för att köra bil eller färdas i trafiken.

– Tvärtemot vad man kan tro så börjar det, liksom med andra rädslor, sällan på grund av att man varit med om något traumatiskt, som en bilolycka. Det börjar ofta med en liten ångestkänsla men problemet är att man lyssnar på den, säger Caroline Erkers som är psykolog och vd på Svea KBT.

Undvikandet bygger rädslor

Hon beskriver att det kan ha börjat med att man gjort något fel och någon tutat på en.

– Man väljer en annan väg som man tycker är lugnare. Eller så börjar man cykla och tre år senare så är det jätteläskigt att försöka köra bilen igen – det är undvikandet som bygger rädslor. De som är mest rädda är de som kör minst bil och de som kör mest bil är mindre rädda.

Aldrig för sent.

Något som många beskriver som obehagligt är stadstrafik. Hos andra är det rädslan för att skada sig själv eller andra som sätter kuggar i hjulet.

– Det finns även de som är rädda för att vara jobbiga: ”Om jag parkerar för långsamt så kommer de andra bilisterna bli sura”.

Det kan hjälpa

Det finns saker man kan göra själv. Allt från att kolla på Youtube-klipp där människor kör bil till att öva med någon. Och att, i stället för att undvika situationen som skapar rädsla, snarare försöka öva på den, berättar Caroline Erkers.

– När jag var gipsad i tre månader var jag lite rädd för att jag skulle utveckla en oro kring att backa. När jag kunde köra igen så övade jag på att backa in i en parkeringsplats i 45 minuter tills det inte kändes läskigt längre.

Några viktiga budskap som Caroline Erkers skickar med när rädslan och fobin börjar släppa, är att inte sluta köra bil utan hålla igång det så att det inte kommer tillbaka.

– Sedan är det bra att veta att det aldrig är för sent, det går alltid att få bort sin rädsla.

Martin Wingren