Viby

Två gånger har sjukdomen gjort sig alltför påmind så Helena Möller har tvingats ställa in.

Men tredje gången gillt. En gråmulen dag i mitten av november är en ”bra dag”, och hon orkar ta emot besök.

– Det är så olika. Vissa dagar kan jag knappt ens prata. Jag vet aldrig hur jag kommer att må i morgon, om jag behöver läggas in på sjukhus igen eller hur sjukdomen kommer att utvecklas.

Helena visar vägen in i köket hemma i villan i Viby. Håret har vuxit ut några centimeter sedan hon tappade det i maj.

Helena berättar att hon alltid har varit mån som sitt utseende. Att tappa håret efter den tredje cellgiftsbehandlingen tog hårt. "Jag brukar ha peruk eller en liten mössa, men den sista tiden har jag börjat visa mig så här också", säger hon.

Helena berättar att hon alltid har varit mån som sitt utseende. Att tappa håret efter den tredje cellgiftsbehandlingen tog hårt. "Jag brukar ha peruk eller en liten mössa, men den sista tiden har jag börjat visa mig så här också", säger hon.

Christian Lärk

– Jag är inte riktigt bekväm med det ännu. Oftast har jag peruk eller en liten mössa på huvudet, men jag får väl också acceptera att det är så här jag ser ut nu.

Transplantation ställdes in

Det var i januari som hon fick diagnosen akut myeloisk leukemi (AML), en allvarlig och aggressiv form av blodcancer. Den 8 juni berättar Helenas läkare att hennes leukemi inte kan behandlas. Från nu är det palliativ vård som gäller.

– Att som 52-åring få veta att man har en obotlig sjukdom är svårt att beskriva. Många förknippar palliativ vård med livets allra sista dagar på sjukhus. Men verkligheten är mer komplex. Jag lever fortfarande. Jag tänker, planerar, hoppas, skrattar, arbetar med egna projekt och försöker skapa en meningsfull vardag.

Var med på dotterns student

Läkarbeskedet var inte det enda som hände den 8 juni. Senare samma dag skulle hennes dotter Sofia på sin studentbal.

– Hon och kompisarna var här och sminkade sig. Det var Lützendimma av parfym. Jag hade ordnat så de hämtades i limousin. Det var så overkligt.

Fyra dagar senare tog Sofia studenten på Rudbeck.

– Jag fick blod på morgonen och då var jag så pass pigg att jag kunde vara med, säger Helena.

"Jag är inte rädd"

Tankarna på Sofia är det som ger upphov till störst sorg.

– Jag är inte rädd. Jag har inte dödsångest. Men att leva med vetskapen om att jag kanske inte får vara med och uppleva alla de stora händelserna i hennes framtid, det är det svåraste.

En stund senare kommer Sofia ner från övervåningen och sätter sig i kökssoffan, intill sin mamma.

Hon beskriver beskedet om Helenas leukemi, och att den är obotlig, som en ”spark i magen”.

– Jag fattade nog inte vad som hände. Mamma har aldrig ens varit sjuk. Och även nu känns hon som sitt vanliga jag. Fast du jobbar inte, det känns konstigt. Nu försöker jag förstå att du inte finns en dag. Eller … det har jag ju alltid vetat, men jag har inte tänkt att det ska vara nu, säger Sofia.

Vill värna om alla dagar

Helena har bestämt sig för att inte låta diagnosen definiera vem hon är. För hon har inte slutat vara den person hon alltid har varit.

– Jag har kvar idéer, ambitioner, åsikter och drömmar. Jag vill fortfarande bidra, utvecklas och göra saker som känns meningsfulla. Och vad är alternativet? Jag kan inte lägga mig ner och dö, jag vill finnas för Sofia så länge jag kan.

Helena har tagit på sig sin peruk och slår sig ner i soffan i vardagsrummet. "Sofia kammade den åt mig i morse", säger hon.

Helena har tagit på sig sin peruk och slår sig ner i soffan i vardagsrummet. "Sofia kammade den åt mig i morse", säger hon.

Christian Lärk

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det svårt att hantera att inte veta hur mycket tid hon har kvar.

– Många säger att jag ska leva för dagen. Men jag vill inte leva så. Jag vill värna om alla dagar. Och jag pratar hellre om julen och vad jag ska göra i vår, även om jag kanske inte är med då.

Hittar på saker att göra

Helena har valt att berätta om sin situation i Mitt i för att bidra till en större förståelse för hur det är att leva med cancer i ett palliativt skede, särskilt när man fortfarande är mitt i livet, har familj, yrkesambitioner och en stark vilja att fortsätta framåt.

De dagar Helena har ork tycker hon om att ta hand om trädgården.

De dagar Helena har ork tycker hon om att ta hand om trädgården.

Christian Lärk

– För livet tar inte automatiskt slut den dag man får veta att man lever med en obotlig sjukdom. Det går att leva med palliativ vård och ha ett ganska bra liv ändå, och att hitta på saker att göra. Jag har gått en högskolekurs i AI, och jag har skrivit en bok. Jag försöker tänka positivt.

Berättar om sin resa på Instagram

Namn: Helena Möller.

Ålder: 52 år.

Bor: I villa i Viby sedan 2003.

Familj: 19-åriga dottern Sofia.

Yrke: Egen företagare, ekonomikonsult. Numera sjukskriven.

Intressen: ”Åh, det är mycket. Matlagning, bakning, vin, träning, skönhet, resor.”

Intstagram: På kontot @min_resa–med–blodcancer–aml berättar Helena om livet med leukemi. ”Om behandling, sjukhusvardag, hopp och verklighet.”

Källa: Helena Möller