Vasastan

En bit av ett 1600-talsslott, en porslinshög och gatuskyltar. Det är vad som återstår av Rörstrands porslinsfabrik, som under 200 år sträckte sig från Rörstrandsgatan till Karlbergssjön.

– Stockholm var en mycket mindre stad på den tiden, och det här området var landsbygd, säger Petter Eklund.

Han skriver om form, konsthantverk och antikviteter och har bland annat författat texter till Rörstrands museum i Lidköping, som har ett särskilt fullspäckat år. Rörstrand fyller nämligen 300.

Produktionen startades i rum i Rörstrands slott där bland annat drottning Kristina höll en riddarakademi på 1600-talet. Det här huset på Bråvallagatan är vad som finns kvar av slottet i dag.

Mikael Andersson

Vi möts upp utanför Filadelfiakyrkan på Birkagatan, där entrén till fabriksområdet låg. 1726, när fabriken anlades, fanns här inga bostadshus.

”Det vita guldet”

Tio minuter bort, mellan Klarastrandsleden och Karlbergssjön, ligger en oansenlig hög. Men den som tittar noga ser vitt glimta fram mellan grästuvorna. Högen består av skärvor från fabriken, ett industriminne, och här och var skymtar ett koppöra.

Högen vid Klarastrandsleden är övervuxen, men mängder av skärvor finns att se mellan staketspjälorna. Tidigare i år uppmärksammades den av Tiktok-kontot Sagas okända Stockholm.

Mikael Andersson

Via 1600- och 1700-talets handelsresor importerades ostindiskt, alltså japanskt och kinesiskt, porslin till Sverige. Det var en exklusiv lyxvara, och att starta lokal tillverkning var en utmaning – ingen i Sverige kände till receptet på ”det vita guldet”.

Flera klassiska Rörstrandsmotiv finns på lamporna i gångtunneln under tågspåren. Här syns Ostindia, mönstret på en servis som lanserades 1932 och blev mycket populär.

Mikael Andersson

– Det var som en mystisk hemlighet, de försökte härma. Därför tillverkades i stället fajans, lergods som täcktes med vit tennglasyr och handmålades. Ett väldigt fint material, men skört, säger Petter Eklund.

I ”Stora boken om Rörstrand”, som Eklund medförfattat, framgår att flintgodstillverkningen startade på 1790-talet. Därmed inleddes massproduktionen, och under 1800-talets andra hälft växte Rörstrand till en storindustri.

Det är svårt att föreställa sig hur staden såg ut under fabrikstiden, då många av husen som står där i dag inte fanns, berättar Petter Eklund.

Mikael Andersson

På 1850-talet hade fabriken några hundra anställda. Vid sekelskiftet var siffran cirka 1 100 och bolaget var ett av landets tio största företag.

Revs 1926

Arne Carlsson, en pensionerad stjärnförsäljare på Rörstrand, berättade en gång för Petter Eklund om sitt barndomsminne av fabrikens tjutande sirener som väckte kvarteren om morgnarna på 1920-talet.

Det var under sista kapitlet för Rörstrand i Birkastan. Stambanan gick rakt igenom fabriksområdet, staden kröp allt närmare och på slutet blåste 40 skorstenar ut kolsvart rök in i grannarnas köksfönster.

Rörstrand försökte hålla sig kvar i Stockholm så gott det gick. De ville flytta produktionen till Nacka, och senare till Lidingö, och ett år innan nedläggningen bad man om lov att bygga ut och om fabriken i Birkastan – men kungen sa nej.

Mikael Andersson

– Fabriken förbrukade tusentals ton stenkol om året. Det var en förfärlig miljö, många arbetare drabbades av silikos, porslinslunga, säger Petter Eklund.

1926 var måttet rågat. Fabriken lades ner och revs snabbt, och områdets bebyggdes.

Utsikt över Atlas och Rörstrand längs Karlsbergskanalen, med Kungsholmen i förgrunden. Bilden är tagen 1896.

Okänd/Stadsmuseet i Stockholm

– Allting vräktes ut. Mycket gods ligger säkert kvar här under, säger Petter Eklund och pekar på grusplanen ner mot Karlbergssjön.

Rester av historien

Produktionen flyttade först till Göteborg och på 1930-talet till Lidköping, där den pågick till 2005 innan den flyttade utomlands.

Varumärket lever dock kvar och fyller 300 år i år. Och den som passerar högen mellan Klarastrandsleden och Karlbergs slott kan fortfarande hitta spår av vad som en gång var Stockholms största fabrik.