Inne i den stora musiksalen sjunger ett tjugotal femteklassare Mello-vinnaren Tusses segerlåt. Bakom pianot sitter den 55-årige lärarvikarien "Janne".
Han råkar också ha vunnit Melodifestivalen – för 26 år sedan.
– Han gör musiklektionerna roliga och vi lär oss mycket av att sitta och sjunga med, säger eleven Maria Malkoun.
Några av eleverna säger att de kände till honom sedan innan, men de flesta fick kolla in hans gamla framträdanden på Youtube.
Hur kommer det sig att en av Sveriges mest rutinerade artister sitter bakom pianot i Vattmyraskolans aula? Svaret stavas: pandemi.
– Jag hade hyrt Vasateatern för att fira mitt 25-årsjubileum, hela sommaren var fullbokad och jag skulle göra julshower med Tony Irving.
En annons dyker upp
Kalendern rensades över en natt och företagets inkomster skrevs ner till noll.
– Jag blev sittande och tänkte vad ska jag göra nu? Sen blev jag tipsad av Vattmyraskolans studierektor att det hade öppnat upp sig en vikarietjänst. Jag tänkte inte utan högg direkt.
Har du någon erfarenhet av skolvärlden tidigare?
– Jag har gått i skolan, det är ungefär det.
När det kommer till den musikaliska bakgrunden finns det inget att anmärka på. Jans pappa var den legendariska jazztrummisen Egil Johansen och för sonen Jan såg det en tid ut som att hans liv också skulle spenderas bakom ett trumset.
– När jag kom in i plugget var jag rätt stöddig. I musiksalen satte jag mig bakom trummorna och sa att jag inte kommer behöva plugga något. Jag skulle bli trummis.
Riktigt så blev det inte – han blev sångare i stället. Efter en vända i ett cover-band i början på 90-talet, slog han igenom med full kraft i Melodifestivalen 1995 med låten "Se på mig".
Inte mycket för gangsterrap
Han berättar att han valt den snälla vägen som artist.
– Jag har sett andra välja en tuffare väg och misslyckats. Jag vill vara en god kraft i samhället.
Han har svårt för den musik som många av dagens unga lyssnar på – som den omdebatterade hiphopartisten Yasin.
– När jag var ung kom jag in med Deep Purple och Status Quo. De kommer in med musik som handlar om att skjuta folk med kalasjnikovs. De får tycka att jag är en surgubbe men de får lyssna på det hemma.
Berättar om sitt liv
Han känner ändå att han kan möta de ungdomar som säger att de inte behöver plugga utan bara har siktet inställt på att bli fotbollsproffs.
– Jag sa samma sak om trummorna när jag gick i plugget i Vårby gård. Men jag försöker berätta att vägen dit inte är spikrak och att det är väldigt få som lyckas. Man måste ha en plan B.
Kommer du släppa lärarkneget helt när pandemin är över?
– Det tror jag inte. Det är stressigt ibland, men det ger mig väldigt mycket också. Jag har blivit personligt engagerad i ungdomarna och det känns som att man ger något tillbaka.