Nioårige Logan av rasen Irish softcoated wheaten terrier går i åttor mellan Laila Gustafssons ben.

– Ett varv till, duktigt!

Hand möter tass i en high five.

Logan kan fler tricks. Som att nysa på kommando, ligga och sitta förstås, och kasta tärning med nosen. Det mesta belönas med godis.

– Det är underbart att ha honom här. Varenda en vill klappa, säger Laila.

Ny på jobbet

Logan är relativt nyexad från Terapihundskolan. Nu ska han ta över som Sundbybergs besökshund efter sin mamma Fanta som går i pension.

Mitt i hänger med när Logan lufsar in på Solbackens dagverksamhet, anpassad för personer med mild demenssjukdom, ihop med sin matte tillika hundförare Karin Dellert.

Han trivs på nya jobbet, intygar Karin.

– Absolut. När han får på sig jobbvästen åker svansen upp. Det är som att han blir lite extra taggad.

Men, som med alla jobb:

– Ibland kan han bli trött och zoomar ut. Då går han till vilofilten, men sen brukar han oftast komma tillbaka.

Lugnar och aktiverar

Besökshundar i äldreomsorgen är något som Sundbyberg har satsat på i några år. Alltfler kommuner hakar på.

Forskning har visat att kontakt med djur både kan öka välbefinnandet och sänka blodtrycket, inte minst hos äldre med demens.

– Även om man inte kan prata eller kommer ihåg allt så finns den här speciella kravlösa kommunikationen. Vi märker hur det lugnar, och hämmar oron. Det uppmuntrar också till aktivitet, som att komma till dagverksamheten, säger Karin Dellert.

Det är klapp och gos, förstås, men träffarna med Logan kan också stärka muskler och öva upp finmotoriken.

– För personer med kognitiv sjukdom kan det vara jättemånga moment att öppna burken med hundgodis, pilla ur och ge. Det är bra träning!

Besöker äldreboenden

Hundtricket funkar. Samlingsrummet på Solbacken fylls på. Logan får förtjusta applåder när han vickar runt aktivitetstärningen. Vacker tass, uppfodrande blick.

Varje vecka åker han runt med matte till stadens äldreboenden för grupp- och individuella besök. Då kan Logan locka till en promenad i friska luften, eller bara ligga bredvid och låta sig klappas.

Ibland når han fram på sätt som personalen inte kan.

Karin Dellert berättar om en dam de träffade på ett äldreboende som bara satt tyst i sin stol. Men så fick hon syn på den lurviga besökaren, sken upp och började prata med den.

– Personalen berättade att det var första gången de hörde hennes röst på två månader.