Glada. Dottern Hollie tog emot pappa Daniel Åkerlund vid målgången. Det vore väldigt kul om hon kunde slå mitt rekord en dag, säger Daniel. Foto: Privat

"Nu vill jag aldrig springa igen"

För Daniel Åkerlund gällde det att slå det gamla familjerekordet som sattes 1990 när han i lördags sprang Stockholms halvmarathon. Men starten på Strömbron var minst sagt skakig.

  • Publicerad 17:17, 19 sep 2022

Man får energi när man börjar känna vittring.

I lördags gick Stockholms halvmarathon av stapeln i Stockholms innerstad.

Tävlingens Norrmalmsambassadör Daniel Åkerlund, 37, hade bara ett mål: att slå sin pappas rekordtid på 1.29.58.

Och han blev belönad för den hårda träningen.

– Det gick toppen! Jag slog min pappas gamla rekord med tiden 1.26.12, en bra marginal enligt mig.

Var du nervös vid startskottet?

– Jag har ju gått ett träningsprogram inför det här och tränat rätt seriöst, så jag kände att det borde gå. Det som var jävligt var att pulsklockan strulade direkt när loppet drog igång. Jag hade ingen aning om vilket tempo jag höll, det var jättejobbigt.

– Jag brukar alltid springa med musik men Spotify i klockan strulade också, så jag fick springa helt tyst. Men det kanske var lite bra också, jag hann tänka att nu bara får jag det här gjort.

Har proffshjälpen och träningsupplägget varit avgörande?

– Ja, det tror jag. Löpning behöver inte vara svårt, men det är bra om den är strukturerad. Jag har fått ett träningsschema som har förenklat träningen mycket för mig, jag vet vad jag ska göra varje dag.

– Man brukar snacka om långsiktighet, kontinuitet och variation. Några pass är korta och snabba, några är långa och långsamma och några är mest återhämtning. Med variation blir det roligare också!

Målet: Slå pappas tid på halvmaran

Träningspass. Daniel sliter asfalt på Karlavägen på ett av sina många pass. Foto: Pressbild

När var det när det som tyngst?

– Norr Mälarstrand var riktigt jobbig. Den kom typ i mitten av loppet, en enda lång raksträcka där det blåste rätt mycket. Det var en grupp framför mig som var lite för snabba för att jag skulle orka hänga på, så jag fick ta all vind själv. Det var jäkligt tufft.

– Och på Söder nära Tanto var det en seg backe som var lite jobbig, men då hade jag bara några kilometer kvar. Man får energi när man börjar känna vittring.

Din pappa och dotter fanns med i publiken och hejade, hur reagerade de när du kom i mål?

– Min sambo och mamma var också med. Alla stod och hejdade längs vägen vilket var så roligt. Pappa stod på lite olika ställen. De andra mötte jag vid målet där de gratulerade mig stort.

Blev det något firande efteråt?

– Jajemän, jag och min sambo fick barnvakt så vi var ute ock käkade lite på kvällen. Jag kan säga att det blev en billig fylla, så snurrig som jag var efter loppet.

Du känns som någon som gillar att utmana dig själv, vad är nästa mål?

– Jag ska faktiskt springa helmarathon i Amsterdam om en månad! Det värsta är ju att jag nu känner att jag aldrig skulle vilja springa igen, jag är stel som tusan. Men, ge mig ett par dagar så är jag nog på banan igen.

– Jag har en förhoppning om att jag den här gången ska ta det lite lugnt, men det kommer säkert bli något träningsprogram ändå. Jag åker ju med min sambo så vi skulle vilja njuta lite också av resan. Jag har aldrig sprungit så långt heller, Lidingöloppet på 30 kilometer är det längsta jag har sprungit. Så det ska bli riktigt spännande!

Totalt 11 500 löpare från över 90 olika nationer deltog i den 21:a upplagan av Ramboll Stockholm Halvmarathon.