Kajsa Rönnholm menar att när hon övergick från att vara ett omhändertaget barn till att bli en självständig vuxen förlorade hon en stor trygghet inom sig.

Kajsa Rönnholm, som i sommar tar sin magisterexamen i fri konst på Konstfack, visade i sin utställning skulpturer som hon menar utforskade vad det innebär att just växa upp från barn till vuxen.

Impulsen

Kajsa Rönnholm bodde i Märsta under sin barndom. Ett fint och tryggt ställe att växa upp på, tycker hon. Hon har specifika minnen från barndomen som att hennes föräldrar varje morgon brukade fläta hennes hår.

– Det är minnet av att vara omhändertagen och i trygga händer, säger hon.

När Kajsa Rönnholm skulle påbörja verken till sin utställning visste hon först inte alls vad hon ville göra.

– Jag fick idéer om vad jag ville göra och vilket material jag skulle använda. Jag fick då plötsligt en impuls till att göra en fläta, och det skulle göras av en två meter lång stam.

Mycket av konstverken Kajsa Rönnholm skapar kommer från impulser menar hon. En av impulserna var att skapa en fläta i en två meter lång stam.

Kajsa Rönnholm

Även om hon först tvekade inför sin idé och inte riktigt visste varför hon ville göra den, stannade den kvar tills hon tog den på allvar. Hon började hugga fram en 185 centimeter len och slät fläta ur en trästam. Först då insåg hon vad det fanns för symbolik i skulpturen.

– När jag sedan växte upp fick jag göra min egen frisyr, och man har då förlorat någon form av trygghet, säger hon.

Blåleran från Märsta

Torsdagen den 16 februari, under Kajsa Rönnholms vernissage, utförde hon ett experimentellt performance med speciella kopplingar till Märsta.

Mitt i utställningslokalen var en plexiglaslåda placerad. I den hade hon lagt massor av obrända tegelstenar som bestod av bland annat blålera, som hon fått uppgrävt vid byggarbetet på Sätuna torg.

Plexiglaslådan fylldes med vatten från en vattenslang, vilket resulterade i att den torra leran föll och singlade ned till botten. När det understa lagret av stenar blev riktigt tungt, orkade det inte bära vikten och den trillade ihop.

Under vernissaget samlades många kring "brunnen" som var i rörelse. Kajsa Rönnholm beskriver det som en lägereldskänsla.

Kajsa Rönnholm

– Det var ett nedslag. Vattnet blev jättegrumligt, och nu en vecka senare håller vattnet fortfarande på att bli klarare.

Hon ser skulpturen som en brunn, vilket är något som ofta förekommer i mytologier och sagor.

– För mig fick sagobrunnen bli verklig och få fysisk form. Sedan trillade den ihop och försvann, precis som barndomen försvinner, säger hon.