Historiens vingslag känns nästan när Mitt i:s utsända kliver in på Lyckebo gård i Kungsberga. På gården, som har anor från 1700-talet, bor Marie Rafting med sin familj. Där har hon sedan 15 år ägnat sig åt hovslagning – ett lika finkänsligt som fysiskt tungt och minst sagt klassiskt yrke.
– Redan romarna skodde sina hästar med sandaler, säger hon.
Efter att ha haft ponny som barn och en uppväxt med stort intresse för hästar växte idén om att sko hästar fram som vuxen.
Hon har gått två år som lärling hos en hovslagare och byggt på kompetensen med vidareutbildning. För att bli godkänd hovslagare krävs en tilläggsutbildning på 200 högskolepoäng och godkännande av Jordbruksverket.
Tufft jobb
Och yrket är inte alltid en dans på rosor.
– Det kan vara kallt, trångt och mörkt. Det är även tunga lyft, säger Marie Rafting.
Trots det stormtrivs hon. Det finns något speciellt som övervinner mycket av det jobbiga.
– Kärleken till hästen. Det är den bästa kamraten och de är så himla snälla och härliga att ha och göra med.
Marie Rafting berättar att det tar lång tid att lära sig yrket och beskriver att hovslagare aldrig blir fullärda.
– Det tar tio år innan du är en bra hovslagare, säger hon.
För dem som jobbar heltid med yrket är det ungefär så länge många håller ut, innan det fysiska tar ut sin rätt. Marie Rafting har hållit på i 15 år, men har inte alltid jobbat heltid.
Förr kunde hon sko omkring 16 hästar på en dag, i dag orkar hon sju till åtta.
– Det tar ungefär från 30 minuter upp till en dryg timme per häst, säger hon.
Skolös trend
Att sko en häst görs för att skydda hoven. Men hästar skos inte om de inte behöver.
– Det bästa för hästen och det som är mest naturligt är att inte sko den.
Marie Rafting upplever att det finns trender inom yrket och känner just nu en tydlig vikt åt att fler väljer bort skor. Hon har en tanke om att OS-medaljer och Jerringpris kan ha bidragit till det.
– Jag tror att det handlar mycket om Peder Fredricsons och hopplandslagets framgångar. Hans hästar har inte skor när de tävlar, säger hon.
Att yrket är historiskt har inte bara att göra med att det funnits länge. Även hur det görs och med hjälp av vad har varit i stort sett samma över tid.
– Produktutvecklingen på verktyg har varit i stort sett minimal. Det är lite synd för vissa verktyg är gjorda för män med stora händer. Ibland har jag faktiskt gjort mina egna verktyg, säger hon.
Trots att det materiella inte utvecklats ser Marie Rafting en viss förändring vad gäller könsfördelningen inom yrket. Hon har länge mött fördomar att det mest är ett jobb för stora och starka män. Tvärtemot det ser hon i dag allt fler kvinnor som söker sig till yrket.
– Generellt har tjejer mer hästvana. Det är viktigt för det handlar mycket om att känna av hästen och vilken energi den har och vilken energi man själv kommer med.