Sollentuna

– Det var kommunen som sammanförde oss, och vi kände direkt att det var väldigt mycket som stämde. Vi är någorlunda jämnåriga så vi har rätt mycket samma minnen och referenser, säger Lennart.

– Och så har vi samma galna humor. Vi gillar Gary Larson. Så det klickade, fyller Stellan i.

De bor båda i var sitt hus i Rotebro, sedan decennier, med bara några hundra meter emellan. Men tills för drygt ett och ett halvt år sedan hade de aldrig ens träffats. I dag ses de och äter lunch en gång i veckan.

– Vi går nästan alltid till olika ställen så vi har nog snart besökt 100 restauranger, säger Stellan när vi träffar de två vännerna på restaurang Garden i Sollentuna centrum.

Sa ja direkt

Lennart berättar att han fick en inbjudan från kommunen när han hade förlorat sin fru.

– Då var det till en yogakurs. Sitta i lotusställning – trevligt, tänkte jag. Och det var nog jättebra, men det var elva damer och två kursledare som också var damer, säger Lennart.

Han kände sig inte helt hemma, men lite senare hörde Caroline Helenius, hälsopedagog på vård- och omsorgskontoret, av sig och och frågade om han ville bli volontär i väntjänsten.

– Jag sa ja direkt. Jag är uppvuxen i en tid då hela samhället byggde på ideella krafter, i idrottsföreningen tillexempel, och jag har varit klasspappa och domare och sådant, säger han.

Kommunen fångade upp

Även Stellan fångades upp av kommunen när han hade blivit änkeman, och bjöds in till träffpunkten i Norrviken.

– Men det blev misslyckat för mig. Det var 25 munnar som gick runt och sedan började folk troppa av. Jag satt bara där och var ledsen, säger han.

Stellan och Lennart är glada att de lärde känna varandra via väntjänsten. ”Det finns nog jättemånga som är ensamma, och det är lätt att bli handlingsförlamad. Framför allt tror jag att många män är ensamma, kvinnor har oftare ett socialt nätverk”, säger Lennart.

Mikael Andersson

Ändå kom det något gott ur det. Caroline Helenius hade uppfattat att träffpunkten inte fungerade för Stellan, och någon vecka senare såg hon till att Lennart och Stellan fick träffas.

– De kom och ringde på hemma hos mig, och det blev bra. Jag vill ha någon som är intelligent, skojig och glad. Och helst inte en kvinna, den platsen i mitt liv är tagen, säger Stellan.

– Jag visste var Stellan befann sig i sin process, för min hustru hade gått bort ett par år tidigare. Och visst blir man ensam. Vi bor ju också kvar hemma båda två och det innebär att i nästan varje steg du tar hemma så påminns du om din fru, säger Lennart.

"Ingen belastning alls"

De började ses och äta lunch ihop, varje torsdag, och en vänskap växte fram.

– Nu har vi varit hemma hos varandra också. När det är väder kan vi sitta i Stellans trädgård och lösa världens problem. Och även om det heter väntjänst och jag är volontär så är det ingen belastning alls för mig, utan en vinst. Jag får oerhört mycket tillbaka, säger Lennart.

Sedan den där träffen i Norrviken som Stellan kände blev misslyckad har han och Lennart dessutom besökt träffpunkten i Tureberg tillsammans flera gånger.

– Och två gånger har ju du uppträtt och spelat piano, du har varit huvudattraktionen! säger Lennart.

– Märkligt att man kan vara det. Egentligen är jag förvånad att jag vågade, säger Stellan.

Oxstallet en favorit

Nära 100 luncher har det blivit ihop hittills, på nästan lika många olika restauranger. Lennart är lite mer för indiskt och annan asiatisk mat än Stellan, men de brukar alltid kunna enas.

– Bäst hittills är nog den där restaurangen vid hotellet i Bredden. Och Oxstallet uppe på Edsvik. Där har vi faktiskt varit flera gånger, det är bra när det är fint väder, säger Lennart.

– Ibland går vi till hamburgerställen också. Det är inte bara 5-stjärnigt, säger Stellan.

En enda gång har det blivit riktigt illa.

– Det var när jag tog oss till ett ställe för att få laxpudding. Det var inte mycket lax i den puddingen, säger Lennart och skrattar.

– Ja fy! Men sådana där missöden är bara skojiga. I alla fall i efterhand, säger Stellan.